Någon ville vädra debatten om abort

Ibland känns det som att vissa debatter gott kan slockna och dö ut. Såsom med slavhandel eller dödsstraffet. Det är frågor vi nu är överens om är fel men abort är en seg jäkel. Idag den 2 november skrev Claphaminstitutet på Newsmill om just abort och det är som vanligt i deras egna texter en hård stämning i det nya samhället som är svårt att leva i. Själv tycker jag att det blir bättre och bättre hela tiden (med vissa undantag). Jag tänkte ta mig tid att besvara två av argumenten som jag tycker är särskilt intressanta.

Det första är likheten mellan förespråkare av dödshjälp och abort. Det är dödens debattörer till synes som drar samhället till det hårdare. Problemet är att det är två skilda frågor så det blir lite knasigt att dra likheter men framför allt beror inte argumentationen på att man förespråkar död. Detta är en halmgubbe helt och hållet. Anledningen, händelsevis i båda fallen, är att man förespråkar frihet som inte nödvändigtvis innebär döden i fallet med dödshjälp och inte heller abort i det fallet. Det är möjligheten, friheten att välja som är det centrala i båda frågorna. Detta utesluter också en tro på övermänniskan som Clapham vill lägga på oss. Men menar att det är evolutionsteorins fel att vi tror på övermänniskan därtill. Nå, vi tror inte på övermänniskan och evolutionsteorin är ju bara en teori, dvs en förklaringsmodell (som är väl grundad i vetenskapen). Den innehåller inga moraliska omdömen.

Det andra jag vill kommentera är likheten debattörerna från Clapham gör mellan djurrättsaktivism och nazismen. Kopplingen är Himmler tydligen (nytt för mig i och för sig) gillade djur. Det kan tilläggas att Hitler var vegetarian men jag tror fortfarande inte att kopplingen mellan folkmord och djurrättsaktivism kan göras om det nu är detta som är intentionen. Det hela tycks mig lite förvirrat.

Sex hit, sex dit! Sex till alla!

Det var rubriken som lockade eller hur? Rubriken kommer säkert att uppröra någon därute som inte kan stå ut med att människor gör hur sjutton dem vill i sängkammaren. Utgångspunkten blir också någonstans i den regionen. Staten ska vara liberal och inte konservativ och därför ska den inte moralisera över vad vi gör i sängkammaren. Med en sådan grundtanke blir Roland Poiriers och Görna Skyttes uppfattningar hemska.

Först och främst ska det nämnas att detta är en konflikt mellan att moralisera och att låta människor välja själva. Det är således inte en konflikt mellan huruvida människor ska ha sex (ofta och på olika sätt) eller inte. I frågan om hur pervers staten ska vara kan min åsikt göras mycket kort: Inte alls! Roland Poirier använder vid ett tillfälle dagens 15års-gräns som en punkt att skapa politik på men jag kan allvarligt talat inte förstå varför gränsen ska finnas då pedofiler kan omfattas av andra lagar (idag finns det en lag om hur stor skillnaden får vara mellan parterna). I sammanhanget skriver Poirier: ”Samhället bör tillåta sex från 15 år, inte kräva det.”. Min åsikt är givetvis att samhället ska ge blanka fan i det där.

Men RFSU anser att det finns ett problem med den sexuella frigörelsen och det är att människor testar så mycket nytt att dem till slut inte vet vad dem sysslar med. Hur löser vi problemet? Antingen den värdekonservativa hållningen att bestäma andra människors sexliv eller den liberala lösningen, som RFSU står för, att syssla med sexualupplysning. Notera att det är just upplysning RFSU sysslar med (vilket man för övrigt också skriver i sin artikel). Det är därmed uteslutet att man sysslar med någon slags demonisk sexpropaganda (Görna Skyttes åsikt till synes). Det tåls upprepas att konflikten inte handlar om sex eller inte sex utan om frihet eller den perversa kontrollen av andra människors sexliv.

Slutligen finns det en mycket enkel lösning på hela konflikten. Det visar sig nämligen att människor som får sexundervisning statistiskt sätt inte kommer testa oralsex och analsex lika frekvent som dem som inte får det. Så för Skytte, Poirier och Co borde det väl därför vara självklart att ha denna undervisning och för oss andra som inte tycker det är intressant att veta vad andra gör i sängkammaren så kommer det leda till bättre och säkrare sex bland befolkningen. Win – win?

Svenska kyrkan och homovigsel

Här om dagen sa kyrkomötet ja till homovigsel. Detta är förstås glädjande för hela HBT-rörselsen. Med det finns ett par saker jag vill kommentera om saken. Allt här är inte helt av godo vill jag påstå. Det är förstås länge sedan mina klagomål skulle ha debatterats med det är ändå värt att kommentera efter denna framgång.

Det må låta aggresivt men min kritik riktar sig mot religionen, eller snarare dem rättigheter det för med sig att göra något i sin religions namn. I och med att myndighetsutövning görs i religionens namn så innebär det att samma fri- och rättigheter inte gäller för myndighetsutövarna. I det här fallet innebär det präster med all rätt kan vägra utföra myndighetsutövning på ett sådant sätt att det normalt sätt skulle klassas som diskriminering.

Jag vill inte tillåta att diskriminering utförs i myndighetsutövning överhuvudtaget och således vore det allra bästa att Svenska kyrkan inte utförde myndighetsutövning överhuvudtaget. Detta är en av anledningarna till att staten ska hållas sekulär. Ingen religion och därmed hinder i och med religionsfriheten ska finnas i myndighetsutövning. Att förhindra detta skulle gjorts i våras då riksdagen tog sitt beslut om att hålla vigslar (myndighetsutövning) inom dem religösa samfundens väggar.

En alternativ lösning är att religionsfriheten så den är skriven i lagen idag avskaffas och därmed att präster i strikt mening tvingas viga homosexuella par. Det låter i juridisk mening rimligt för mig men ändå omoraliskt. <jsg lämnar problemet här utan att ge en bra lösning på det.