Lärosäten – en politisk arena?

Idag skriver studentförbunden i SvD en artikel om lärosätenas nekande av vårt tillträde till deras lokaler, inte alla lärosäten ska sägas men några är illa nog. En diskussion har uppstått i kommentarsfältet bland nationalister, vänsterradikaler och personer med politikerförakt i allmänhet kring frågan om lärosätena är en plats för politisk diskussion. Jag brukar känna att dem där diskussionerna sällan genererar något vettigt, inga lösningar och inget att ta i för att analysera men jag är inte den som är den. Denna gången fanns det något att ta i.

Man letar efter principer att hålla vid. Efter vilken princip kan man legitimera att studentförbunden ska få sprida sitt budskap i lärosätenas lokaler? Det är en intressant diskussion och jag tycker det är rimligt att börja med att fråga sig varför politiker ska få sprida sitt budskap överhuvud taget för att sedan sortera bort olämpliga platser.

I varje demokrati är det livsviktigt att politiskt engagerade människor får säga sin åsikt och utgångspunkten bör vara att ingen plats eller tid är dålig. Ingen bör tystas för att det är krig som man argumenterar i diktatoriska länder, ingen plats bör hållas neutral för att det är samhällsfarligt eller revolutionärt som argumenterar i diktatoriska länder. En viss begränsning är dock på sin plats. Förskolan är exempelvis inte en godkänd plats för politisk verksamhet därför att barn inte kan utföra den kritiska hanteringen av den informationen och det är också ett legitimt skäl för att neka politiken tillträde. Att låta människor demonstrera högljutt mitt i natten är också lurigt då det stör människor som sover och samma sak med demonstrationer där människors säkerhet äventyras.

Men så kommer då 10000 kronors frågan. Finns det legitima skäl till att stoppa politisk verksamhet på våra lärosäten. Vilka skäl finns? Är dem legitima? Skälen som jag kan få fram ur kommentarsfältet är att det kostar pengar. Det kostar pengar för oss att trycka upp material och vår arbetstid eller om man gör något annat (studerar förslagsvis) men någon kostnad för universiteten kan jag inte se. Var skulle de komma in i bilden, vi får själva ordna med bord och allt vi behöver. Det som kostar är samtalet till administrationen på lärosätet för att få tillstånd, en katastrof?

Finns det andra skäl, ange dem gärna i kommentarerna för jag hittade tyvärr bara ett.

Varför ett medborgarskapstest?

När man lanserar en idé som kunskapstest av olika slag för medborgarskap måste tanken kring vad man vill uppnå vara tydlig. Som jag förstår idén vill man skapa en nämnare att bygga en gemenskap kring. Man måste då i andra hand fråga sig ifall reformen får önskad effekt.

Plötsligt blir det väldigt aktuellt att plocka fram det konkreta för att få fram bilden som man talar om. Effekten man vill uppnå med kunskapstestreformen är att få ner brottslighet i utanförskapsgrupper, öka politiskt deltagande, öka rörligheten på arbetsmarknaden och eventuellt ett par saker till.

Det rimliga vore att så här långt i tankearbetet att undersöka vilka variabler som förklarar hög brottslighet, lågt politiskt deltagande och minskad rörlighet. Jag ska vara ärlig, jag plockar nu ur minnet av vad jag läst i tidigare forskning. Men jag vill minnas att hög brottslighet förklaras med utanförskapsområden och arbetslöshet, jag vill minnas att lågt politiskt deltagande förklaras av svagt föreningsliv och jag vill minnas att rörlighet på arbetsmarknaden förklaras med reglering. Man måste fråga sig, leder medborgarskapstest till att utanförskapsområdens trender bryts, att föreningslivet utvecklas och att regleringen på arbetsmarknaden minskar? Jag tror inte det och jag vill presentera andra förklaringar.

Jag tror att arbetslöshet botas med ett gott företagsklimat, jag tror att utanförskapsområden bryts genom att bygga bort sovstäderna, jag tror att politiskt deltagande kan höjas genom satsningar på föreningslivet som idag framför allt upplever stora ekonomiska problem snarare än brist på medlemmar, jag tror att reglering botas med avreglering.

Och jag får stöd av exempel från andra länder och i Sverige. I Kanada har man tagit krafttag för att integrera människor även i civilsamhället med lysande resultat och den svenska etableringslotsen har fått effekter jag bara drömde om när den kom (och det ska sägas att jag inte var sparsam med mitt beröm).

Swedbank, sparbanker och det lokala

Ibland händer det att Agenda träffar mitt i prick, så var det nyligen under ett samtal mellan Irene Wennemo och Michael Wolf. Framför allt den senare pekar på något särskilt intressant som jag varit på spåren tidigare. I ett samarbete mellan swedbank och sparbanker lyckas man nå stora arbetsmarknadsframgångar för unga. Samarbetet går ut på att lokalt öka samarbetet mellan unga och näringslivet. Michael beskriver det som att en arbetsgivare ordnar praktikplats åt grannens barn. Det är alltså i den lilla världen man hittar dem stora framgångarna. Han drar precis som jag paralleller till integrationspolitiken.

Irene Wennermo nämner kort något liknande, att i små brancher där få människor cirkulerar tar företagen flera initiativ. Återigen handlar det om att i kretsar med få aktörer ökar kontaktnäten samt styrkan i dem och därmed initiativkraften bland både arbetstagare och arbetsgivare. Michael Wolf vänder också myntet och menar att arbetsgivare hittar ny personal och gynnas på långsikt av att man har bättre koll på sin framtida arbetskraft, inte bara genom att man får styra den kompetens som utbildas utan också genom praktikplatser och att man fysiskt träffar unga när det börjar bli dags att hitta ett jobb.

Kanske är debatten således något felinriktad, kanske är det inte dem stora reformerna som leder till framgång utan istället små, många och lokala lösningar. Politiken bör kanske mer fokuserat möjliggöra för de små lösningarna vilket känns uppenbart men inte lika uppenbart när man lyssnar på debatten.