”Jaget” och hennes ensamma tänkande

Jag har för vana att inleda med ett personligt stycke som berättar syfte och baktanke med inlägget som följer. Idag blir det stycket kort, eftersom inlägget i sig ligger så nära syftet och baktanken, ja rent av nära mig över huvud taget. Kan väl dock nämna att jag till viss del har Maja Schentz ord att tacka för att idén till dagens inlägg blev född från första början. Det ska också tilläggas att tanken är nästan helt tagen ifrån Sören Kierkegaard och framför allt hans bok ”Enten – Eller”

 

Jag har kommit till insikt att vårat tänkande kan delas upp i två olika kategorier. Ett ytligare tänkande som vi använder oss av när vi löser praktiska problem i vårat arbete eller teoretiska problem i samhällsuppbyggnaden. Det finns också ett annat tänkande som visserligen är ovanligare (inte för ”soffliggare”) men oerhört mycket mer intressant är vårat djupare tänkande. Dessa tankar berör våran identitet och är ofta reflektioner över just identiteten. Vissa tycker om den, vissa inte och vissa försöker övertala sig själva att dem tycker om den (det finns säkert flera olika sorter, med de ovannämnda bör vara de vanligaste). Dessa tankar är enbart inriktade mot sig själv och uppkommer således när vi är ensamma, då vi i alla andra fall måste ta tag i det mer aktuella såsom praktiska problem eller dylikt.  Denna typ av tankar är oftast präglade av ångest eftersom ångesten är ständigt närvarande när vi reflekterar över våran identitet. En aktiv läsare av mina inlägg vet att jag anser att valen skapar oss och att vi således är utan identitet när vi föds (så vidare man inte anser att vara son eller dotter är en del av sin identitet). Därmed handlar alltså våran ångest om våra val, vad vi har gjort, vad vi har blivit och vad vi ska bli i framtiden. Som min eventuella läsare kanske genomskådar är det inga angenäma tankar och antagligen är det just därför som många väljer bort denna typ av tankar och därmed väljer man bort ensamheten. Andra likt mig själv välkomnar denna typ av tankar men finner dem icke desto mindre obehagliga. Det är min uppfattning att denna typ av tankar är essentiella för att vi ska utveckla våran identitet och det är därför viktigt att vi ägnar tid åt oss själva. Motsatsen är skrämmande vanlig, personer irrar omkring i jakt efter någon syssla och gemenskap att engagera sig i så att man slipper titta på sig själv och vilka val man egentligen har gjort. Det är vidare min uppfattning att detta beteende gör skada på individens omgivning då beteendet inte tar hänsyn till någon moral, det finns i individens ögon bara en person och denne undviker man. Det är nödvändigt att se sitt eget lidande och bemöta det för att se andras. Det är en slutsats som jag inte är först med, den härstammar ur en bok jag läste för cirka tre månader sedan och är skriven av en kristen teolog. Den är emellertid mycket klok. Det ska här också tilläggas att när man vägrar se sig själv ser man inte heller sina val och därmed blir individens identitet diffus för sig själv.

 

Det går att behandla denna typ av identitetsbristande beteende på ett smärtfullt men mycket effektfullt sätt. Det är viktigt att sätta gränser för hur mycket en person ska få irra omkring, när en individ (oftast unga) börjar kan det bli synnerligen svårt att få ett stopp på beteendet. När det väl har fått fart är lösningen inte att sätta gränser, det är redan för sent. Det gäller att lösa det ”bakvägen”. Det vill säga att försöka få individen att titta tillbaka på sig själv och hennes val för att hon ska inse vem hon är och vad hon gjort. Ett utmärkt sätt att främja ett sådant tänkande är att aga sina barn. När ett barn får mota slag undrar hon vad hon egentligen är och därmed är första tanken mot ett i regel bättre liv fött.

Dags att införa dödshjälp

Eftersom etik har varit det som täckt mina filosofiska tankebanor den senaste tiden känner jag mig manad att skriva om det ämne inom etiken som berör mig mest och som är en stor fråga över huvud taget, nämligen frågan om aktiv dödshjälp. Det känns också en del aktuellt att skriva om ämnet i och med svensk sjukvårds nya riktlinjer i frågan (som träder i kraft 2010(?)). För den mindre engagerade kan jag tillägga att dessa var ett steg mot dödshjälp.

 

En ganska grundläggande fråga angående aktiv dödshjälp är vilket egenvärde livet har, än viktigare enligt min uppfattning är varför livet har just så högt egenvärde. Men först och främst, vilket egenvärde har livet? Det är min uppfattning att värden över huvud taget måste värderas av någon, det vill säga något med liv, därmed blir liv fader till alla värden och därmed är det värt mer än allt annat. Detta skulle också förklara varför de allra flesta medvetet och omedvetet värderar människor högre än andra djur. Ifall vi ska dra en sådan slutsats svarar vi i samma andetag på min andra fråga, varför livet har ett sådant högt värde, alltså för att utan liv, inga värden. Så här långt har jag bara resonerat om liv i största allmänhet, men hur tillämpas detta på individnivå? Eller rättare sagt: Om allt liv är fader till allt liv och därmed det mest värdefulla, hur mycket är ett liv värt? Denna fråga har många olika aspekter, dels hur mycket detta liv värderar, dels hur många liv det finns som kan värdera samma sak, dels hur många som värderar annorlunda. Nästa fråga på individnivå blir lite enklare, varför är ett liv viktigt? Ur den synvinkel som jag nämner i skrivandets stund är det för att ett liv värderar och om patienten inte längre är i stånd att värdera något annat än sitt eget liv (vars värde jag tar för givet är ingenting alls). Alltså kan vi dra slutsatsen att ur värderingssynpunkt och ur det globala perspektivet är patienten värdelös.

 

Självklart innebär detta inte att patienten är värdelös för alla, det finns fortfarande anhöriga och därmed emotionella tillstånd att värdera och ta hänsyn till. Vi skulle sammanfatta den här synvinkeln med en ganska intressant fråga: Vilket värde har de anhörigas emotionella tillstånd? Det är min uppfattning att patienten har en negativ frihet att välja över sitt eget liv och därmed ligger det subjektiva svaret i patientens händer. Om de anhöriga är emot dödshjälp är det alltså upp till patienten att avgöra vilket värde det ska ha i sammanhanget. I vilket fall är dödshjälp acceptabelt. Alla andra aspekter har så litet värde att det inte är värda att ta hänsyn till (så vidare patientens doktor inte berörs emotionellt av patienten).

 

Det finns alltså fyra saker att ta hänsyn till i ett fall där dödshjälp kan vara aktuellt:

• Förlusten av livet som egenvärde, vilket jag förkastar eftersom patienten inte längre är i stånd att värdera och är därför värdelös ur kollektivets synvinkel
• Patientens vilja till dödshjälp och dennes negativa frihet att välja det.
• De anhörigas emotionella tillstånd, vars värde inte bestäms av samhället utan av patienten i fråga. Därför berör detta inte en eventuell lagförändring.
• Alla sorter av dödhjälp som innebär att patienten inte är i sitt sinnes fulla bruk är speciella och de värderingar som då är gällande är så olika att jag val att inte behandla det i mitt inlägg.

Tingens och händelsernas existens

Efter en hel del bloggläsande som kompensation för att jag för närvarande inte har någon filosofi att läsa har jag nu själv skrivit ett kort inlägg med de tankar som bildats vid dessa nya insikter.

Händelser och ting såväl konkreta som abstrakta existerar på två olika vis. Det ena är det sätt som vi ser det eller känner till det, det andra är minnet som det skapar. Låt oss för enkelhetens skull använda oss av ett fysiskt existerande objekt, en stol. När du först ser en stol uppstår dess andra existens, dvs den i ditt minne. När du sedan slänger de trasiga delarna några år senare upphör stolen att existera rent fysiskt som stol, minnet kommer att finnas kvar men hur länge låter jag vara osagt då detta är en fråga för psykologer.

Med detta som utgångspunkt går jag vidare. I och med att ett ting eller händelse kan existera på dessa två vis kan vi också analysera deras värde. Vi kan dela på minnets värde och händelsen eller tingets värde i dess fysiska form. Minnet av våran stol är inte värt något alls, det är i vårat fall objektet (stolens) funktion som är värdefull och därmed alltså dess fysiska existens. Det förefaller som att ting oftast är mer värda i deras fysiska form än som minne men händelser tycks ha sitt värde i minnet, som till exempel ett stort slag. Värdet ligger i dess betydelse för moralen på de båda parternas sida, lärdomen av en eventuell ny strategisk teknik. Därmed inte sagt att händelsen har lite värde i dess mer fysiska form, fästningen (förutsatt att slaget utkämpades vid en sådan) har fortfarande gått förlorad och liv har fortfarande gått förlorade.

Jag har än så länge bara skrivit om en händelse eller tings existens efter det att dess fysiska existens upphör. Jag skulle också vilja skriva en rad eller två om händelser och tings existens innan de börjar existera. Min uppfattning är att ting och händelser börjar existera när någon eller något blir berört av tinget eller händelsen i fråga. Således existerar våran stol när designern får tanken att skapa en stol enligt den typen eller när generalen bestämmer sig för att gå ut i fält.