Gud är tyvärr inte död ännu

För två dagar (28/9 – 07) sedan skrev Göran Rosenberg en artikel i DN om ateism, Rosenberg är själv inte ateist och hans artikel är högst kritisk mot ateismen. Därför har jag som ateist valt att själv skriva en och annan rad om denna kontroversiella artikel. Artikeln gör mig nästan en smula upprörd då hans åsikter och kunskapsteoretiska syn är nästan tvärs emot min egen. Artikeln är som namnet (”Gud är inte död”)kritik mot Nietzsche och det är nog enbart här som jag kan hålla med Rosenberg. Gud är skapad av människan snarare än tvärt om, men den skapelsen finns kvar inom människan och därmed är Gud inte död.

Redan i andra meningen reagerar jag på Rosenbergs artikel, han kallar ateism för religion. Min uppfattning är att teism är religöst då man låter sig styras av något så irrationellt som andra människors ord. Att tänka själv och kanske för de flesta också lyssna till sig själv och skapa sitt liv efter sina egna förutsättningar är ett rationellare alternativ enligt mig. Och framför allt inte religöst, eftersom min definitionen av religion är den motsatta (mer om detta längre ner).

Rosenberg väljer sedan att skriva om två biologer, Richard Dawkins och Christopher Hitchens. Han kritiserar dem båda för sina epistemologiska perspektiv (empirism) och för deras syn på hur religion påverkar religionen. Det Dawkins kallar för vetenskap vill Rosenberg kalla för tro, lika mycket tro som religion. Det är också därför ateism skulle vara något religöst. Att uppfatta något med sina sinnen i sitt sinnes fulla bruk är att ha starka belägg för att objektet existerar och ser ut på det vis som vi uppfattar det. Dock bara för den sekund som vi uppfattar den. Dem är starka då ingen någonsin varit med om att vederbörandes sinnen ljugit, då givetvis endast när det funnits tid att verifiera objektet. Men i vetenskapen finns det tid att analysera objektet. Vi kan fortfarande bara tro, det är sant men aldrig har det hänt att denna typ av verifiering inte stämmer. Belägget stämmer givetvis bara under den tid som vi kan verifiera att objektet existerar och ser ut på det vis som vi uppfattar det. Vi kan jämföra detta med teismens epistemologiska grund, antingen ett ord som bara finns kvar i abstrakt form i minnet eller ord på papper som enbart skrivits ner och utan någon grund som kan verifieras. Förenklat kan vi dela på de båda synvinklarna i dess grund. Teismen grundar sin tro på minnet av en predikan eller bokstäver. Ateismen eller vetenskapen grundar sin tro på det som man kan se med sina sinnen, en information som enligt statistiken aldrig ljuger. Bådadera är fortfarande tro men jag är av uppfattningen att den ena är mer värdefull än den andra.

Rosenberg kritiserar också de båda biologerna för sinsyn på hur religion påverkar världen. Biologerna menar (och har mitt samtycke) att religion förgiftar världens folk, relationen mellan dels individer och dels grupper. Hans till synes ända argument för att världen mår bra av religion är hans syn på motsatsen, ett ateistbaserat samhälle. Han pekar då främst på Nazisttyskland och kommunistiska Sovjett.  Dessa båda fallna stater är de mest religiösa i vår tid. För att kunna berättiga mitt påstående måste jag först skriva vad jag anser är religiöst. Min uppfattning om vad religion är precis den samma som min lärare en gång sa till mig. En religion är något som enligt dess anhängare är högre än individen och som styr individen. Detta inkluderar sådana extrema ideologier som nazism och kommunism. Men jag tror jag kan hålla med Rosenberg en sista gång, i hans avslutande mening skriver han om dessa båda religiösa stater. ”har visat sig kunna inrätta de mest gudlösa helveten på jorden.”. Definitionen av ”gudlösa” kan ju diskuteras så kanske höll jag inte med honom till slut i alla fall.

Det råder krig utan vapen!

Det var länge sedan jag skrev här och jag ger skolan skulden. Den tar tid och tankeverksamhet ifrån skrivandet och alla idéer till inlägg har blivit så pass korta att jag valt att inte publicera dem. Men nu får det vara nog, idag ska jag skriva några rader. Jag ska till och med vara aggressivare än vanligt. Det ska handla om sport, aktuellt i och med friidrotts VM i Osaka. Sport är intressant kulturfenomen, för det är kulturen som skapar sporten. Även om jag i viss mån tycker att det är intressant föraktar jag de som engagerar sig i det.

Sport är alltså enligt min uppfattning något vi lär oss genom kulturen, vi skulle kunna säga att vår omgivning styr vårt engagemang och när omgivningen engagerar sig i en sportgren lär vi oss att det är något man engagerar sig i. Detta är alltså inget som är typiskt för sport utan något som berör samtliga möjliga engagemang. Det kan vara bilar, design eller att dricka alkohol i allt för stora mängder. Kanske är det en kombination, kanske är det väldigt koncentrerat på ett visst engagemang och då ter det sig ofta att individen blir skicklig i det området. Kultur är en enorm faktor när vi dras in i ett engagemang men det är långt ifrån den ända, i viss mån är det de biologiska förutsättningarna men mycket lär vi oss av våra föräldrar. Framför allt när vi blir äldre och skapar oss en mer permanent identitet. Men det här inlägget skulle inte handla om varför vissa beklagligen hamnar i idrottens grep, för beklagligt är det. Inlägget ska handla om att det är beklagligt och varför det är beklagligt. En och samma fråga kommer ni att upptäcka när ni läser vad som står här nedan.

Har ni någon gång sett hur idrottarna under VM skriker på varandra? Det sker inte ofta men det sker, speciellt i lagsport. Spelarna själva säger att de föraktar det men alla kan se igenom dubbelmoralen. ”jag föredrar din syrra till hora” sa en fotbollspelare till en annan för inte så länge sedan. Ponera att en främling hade sagt detta till dig (förutsatt att du har en syster)en helt vanlig dag när du är på väg till skolan eller jobbet, är det etiskt försvarbart? Givetvis inte men i fotbollens värld är detta fullt tillåtet, man skriker åt varandra som om man vore fiender sedan tidens begynnelse trots att man inte ens känner den andra individen. Sport är krig, fast ett krig utan vapen. Man brukar säga att pennan är vassare än svärdet, i det här kriget är det pennan som är vapnet. Man söker inte döden i sin anonyma fiende fysiskt, man söker psykiskt. Man kämpar inte för nationen, man kämpar för laget. Än värre blir det när vi går till barndomen (där jag började mitt inlägg), barn pumpas med exempel att härma på TV när fotbollspelare eller andra idrottare och lär sig att skrika. Och sådan är sportkulturen, skrik å din fiende! Knäck honom! För laget! Parallellen till krig är kort och effekten på barn syns i undersökningar om vilka som ägnar sig åt ungdomsbrottslighet. Föräldrar bör alltså ha skeptisk syn på idrott men istället uppmuntrar man sina barn till idrott och speciellt lagidrott. Åter igen, sport är krig utan vapen.

Vad är meningen med livet?

Dagens inlägg ska behandla något mycket stort. Den största filosofiska frågan kanske, så jag bör väl sannerligen ge mig ut på hal is när jag skriver ett inlägg om livets mening? Eller kanske är det naturligt att vi alla kommer in på den här frågan, filosofiintresserad eller inte. Vi har alla våra upp- och nergångar och vi ställer oss då vad Mats Furberg kallar för ”ofrågor”. Varför händer det? Vad är meningen och kanske viktigast av allt vad är meningen med allt det här. Ingen av dessa frågor vill vi egentligen ha svar på, icke desto mindre frågar vi dem . ”Allt det här” (som jag nämnde innan) är diffust begrepp som ingen kan förklara bättre, kanske behövs det inte. När vi säger ”allt det här” förstår de allra flesta vad man menar. Nåväl, hal is är det dock för jag ska här nedan dra en slutsats om livets mening.

Ponera att du går ut på gatan utanför (förutsatt att du bor i en stad) och frågar människorna där utanför vad meningen med livet är. Är det någon som säger sig veta svaret? Är det något svar som är vanligare än det andra och kanske rätt? Nej, svaret på livets mening är väldigt subjektiv. Jag hade kunnat lämna det här, nöja mig med att svaret på livets mening är subjektivt men jag vill dra det hela ett steg längre. Jag vill fråga mig varför livets mening är subjektivt. Det finns flera alternativ, därför kan vi välja vad vi tycker är meningen med livet. Man skulle här säga att vi med vår vilja väljer vår mening med livet men jag är av annan uppfattning. Vi påverkas hela livet, vi är dömda till detta, och därmed skapas orsaker till vår syn på livets mening. Vår syn på livets mening är alltså subjektiv och deterministisk.

För första gången i mitt liv så ska jag låta mig påverkas av Marx (i någon större utsträckning), om än att det är lite så kan jag inte förneka att hans filosofi har ett finger med i spelet. Min uppfattning är att de sociala förhållandena och kanske just samhället som vi lever i stor grad påverkar vår syn på hur vi ser på dels livet och därmed också i viss mån hur vi lever det. Även om denna syn på saken är i lite marxistisk anda drar jag mig inte ifrån min syn att vi lär oss en stor del av vårt beteende. Vi lär oss vad vi ser och om det vi ser är människor (lyckliga sådana) utan ägodelar som är just lyckliga (för lycka är inte beroende av pengar) lär vi in en kynisk syn på livets mening. Ponera att någon har föräldrar som har kommit långt med sin karriär, personens syn på livets mening blir då kanske att göra karriär eller kanske en epikuristisk syn. Vad det blir styrs av hur mycket tid personen som barn får. Ett barn som får lite uppmärksamhet för föräldrarna arbetar lär sig att han/hon är dåligt att försöka göra karriär. Men om personen som barn får mycket uppmärksamhet uppfattar han/hon föräldrarnas val som bra, eftersom det blir bra för barnet.

Min slutsats som jag nämnde i inledningen till inlägget blir att alla svar som vi ger på livets mening är illegitima. Detta eftersom alla har en syn beroende på deras uppväxt och deras intryck fram till dess att frågan om livets mening är ställd. Men ett svar är återkommande och vissa svar skulle kunna härledas ur det, man menar att livets mening är lycka. Ett svar som många(främst ”vanliga” människor) tycker är diffust, eftersom följdfrågan blir hur man når den och den frågan i sig vill man sedan besvara istället eftersom detta måste vara livets mening. Jag är av uppfattningen att livets mening inte är lycka eftersom lyckans värde går till intet när vi dör. Ni må kalla mig nihilist på det här planet men jag vill då ha sagt att värden finns. Dem finns inte innan och inte efter livet men dem finns i livet. Värdena kräver dock en värderare vilket jag skrivit om tidigare.