Är det verkligen ”tanken som räknas”

För en tid sedan skrev jag ett inlägg om min syn på normativ etik, jag tänker fortsätta in på spåret etik ännu mer. Man må säga att jag har en sådan period. Just det här inläggets idé fick jag tidigare idag när jag diskuterade etik med en kristen individ som utbildar sig till sjuksköterska. En manlig sjuksköterska men också en person som är intresserad av etik (då framförallt inom sjukvården). Men det var inte dödshjälp vi diskuterade denna gång (jag har haft den diskussionen med personen tidigare utan sinneslagsetik, speciellt den kristna. Jag får även ursäkta om det finns flera stavfel i dagens inlägg då jag inte har tillgång till något som uppmärksammar dessa.

Moral handlar om uppträdande, hur vi ska agera mot våra medmänniskor. Oavsett vad man anser vara ett lägligt mål så borde ju alla värdera just handlingen och uppträdande högst inom etiken. Det är ju vad allt handlar om, för mig faller det helt logiskt att i en teori där man granskar uppträdande mot sina människor är det uppträdandet mot andra människor som är viktigt. Kristendomen och andra sinneslagsetiker ser annorlunda på saken, här är det ”tanken som räknas”. Det är ett ganska vanligt uttryck i Sverige, man får förmoda att det beror på den prägel som kristendomen har haft i Sverige. Men det är inte tanken som räknas det är handlingen som räknas. Idag diskuterade jag som sagt med en person som förespråkade motsatsen och denne menade att Gud inte kräver goda handlingar utan ett givmilt hjärta. Jag kan tyvärr inte erinra mig om den exakta frasen men av vad jag uppfattade så var det detta han menade. Och tanken är inte helt ologisk, annat än på punkten om Guds existens. Tyvärr är det just denna viktiga detalj som får hela tanken att fallera. Det hela tycks ju leda till att man ska leva för sin Gud snarare än för ett bra uppförande och det var ju just uppförande moral handlade om. Uppträdandet är inte längre viktigt i en fråga om vilket som är det bästa uppträdandet, istället ska man leva för ett tillfälle som kommer efteråt. Hela idén tycks absurd på den här punkten.

När man talar om sinneslagsetik brukar den få genomslag när man talar att låna ut. Om du lånar ut med vänlighet som baktanke är det en moraliskt riktig handling men om du lånar ut samma sak med baktanken att man sedan kan lura personen som lånar är det är det en moraliskt felaktig handling. Man lägger som bekant värderingen i subjektet. Men eftersom moral handlar om att ha ett bra uppträdande är detta alltid en bra handling (i alla fall enligt mina värderingar). Man kan sedan analysera vidare i hela händelseförloppet, när utlånaren sedan lurar den som lånar gör det hela processen omoralisk? Givetvis inte, den första handlingen var god och eftersom varje handling påverkar världen skapas nya förutsättningar och ett nytt etiskt dilemma uppstår där utlånaren står mellan att luras eller vara ärlig. Åter igen är det handlingen som räknas och om utlånaren väljer att lura är det måhända en omoralisk handling. Men det är inte förens detta händer som personen gör något omoraliskt.

Irrationell Kjöller skriver om ateism

Det verkar för första gången i denna bloggs historia bli två inlägg på samma dag, anledningen är en liten överraskning jag mötte på bloggportalen.se. Ämnet är ateism kontra religion och denna gång framför allt kristendomen.

För två dagar sedan publicerade Hanne Kjöller en artikel i DN som jag av en eller annan anledning missade. Hanne Kjöller kritiserar i sin artikel Sam harris och hans nya bok, i stora drag riktar hon sin kritik mot Harris arrogans. Hon menar att det är meningslöst att kritisera religion när det finns politiska problem. Här lyser en bit okunskap igenom Kjöllers artikel, all politik grundar sig i etiken. Att man då som Harris väljer att kritisera den religion som för många människor är grunden till deras etik är en fullständigt korrekt, inte sant? Ändå undrar hon efter ”poängen” i Harris kritik. Harris menar i sin bok att det är oroande att USA:s befolkning har en irrationell inställning till livet och därmed också till politiken. Kjöller menar att detta inte spelar någon roll utan det är sakfrågorna som spelar roll. I andra hand är det arrogant och respektlöst att kritisera en bok för att ämnet är banalt. Vidare tycker Hanne att Harris är arrogant i den meningen att han anser kristna vara irrationella och att bibeln är absurd. Men bibeln är inte bara absurd, den är också motsägelsefull och inte beständig från land till land, utgåva till utgåva. Detta är också något som Kjöller nämner i sin artikel, hon ger dock inget argument för att man ändå skulle tro på bibeln. En underlighet i argumentationen måste jag medge. Hon kommenterar kristnas irrationellitet på ett liknande vis, hon skriver att det finns ett sådant påstående men kommenterar inte varför det skulle vara felaktigt. Likt Rosenberg menar Kjöller att ateism är en religion, något jag kommenterat tidigare.

Alla tillstånd är existensminimum

Idag måste jag medge att jag har skrivit ett riktigt dåligt inlägg, men icke desto mindre är det ett inlägg. Man får ha överseende med min något reducerade skicklighet i att dra logiska resonemang och istället se det som ett tidsfördriv. Det handlar som rubriken lyder i alla fall om existensminimum, inte materiellt som det brukar användas utan behov över huvud taget. Inlägget är också kort, men det kanske främst är till läsarens fördel.

Eftersom människan är deterministisk, skapad av sina erfarenheter är hennes behov det samma. Alltså är en individs behov lika med individens existensminimum, de kunde inte vara på något annat sätt och därmed inte heller mindre. Behoven påverkas av möjligheten att tillfredställa dem. Utan att spekulera i hur vidare Maslows behovstrappa hade en korrekt uppfattning om vilka behov som är viktigast, vill jag nämna att teorin har rätt i den mån att behoven är vad vi kan nå. När vi har ett behov att uträtta drivs vi (på grund av vår biologi) till att tillfredställa dem. Och det är på detta sätt människan fungerar, ehuru det oftast kommer in hinder, komplikationer osv. För att styrka en sådan tanke om existensminimums oförmåga att existera krävs det en ordentlig och tydlig definition om vad existensminimum egentligen är. Eftersom en sådan fråga har ett subjektivt svar kan det uppstå vissa svårigheter att ge ett bra svar. Men istället för att resonera vidare på frågan om subjektiva sanningar önskar jag skriva om den del av ordets betydelse som vi kan vara överrens om. Existensminimum innebär att leva på ett sätt så att man uppfyller så få behov som möjligt, inte sant? Följdfrågan blir givetvis vilka behov man kan avvara. Och eftersom behovets nödvändighet grundar sig på möjligheten att tillfredställa dem, är alla tillfredställda behov nödvändiga.