Moralens funktion

I alla diskussioner om moral bör man ha en klar bild av vilken funktion moralen ska ha. Vad är målet eller ”eftersträvansvärt” som moral egentligen betyder. Denna mycket centrala fråga har jag valt att ägna ett inlägg. Jag försöker att leva ett så moraliskt liv som möjligt, ibland lyckas man men allt för ofta misslyckas man. Genom att ha en hög ”moralmedvetenhet” kan man lyckas vid fler tillfällen. Men allt detta kräver (som sagt) att man har moralens funktion klar för sig.

Så varför har vi då moral? För att besvara frågan måste man börja i ”fel” ände. Vad skulle hända om alla var omoraliska och vad är fel med det? Det skulle givetvis innebära att kaos, moralens funktion är således att förhindra att kaos råder mellan människor. På detta enkla sätt vill jag påstå att moralens funktion är att hjälpa relationer och därmed förhindra kaos i människans liv. Det omedelbara resultatet blir ordning och civiliserade människor. Men denna kungörelse hjälper föga om man inte tillämpar det i verkligheten.

Om moralens funktion är att förbättra samspelet mellan människor, vad är då en moraliskt riktigt handling? Min uppfattning är att en moraliskt riktig handling är en handling som gynnar den berörda relationen. Riktigt så enkelt är det ju givetvis inte men det sorterar ut egoism som en god moralisk riktning. Egoismen bryr sig inte om relationer, den bryr sig bara om egot och därmed försvinner moralens funktion. Med tanken som jag presenterade i föregående inlägg kan man enkelt se det motsägelsefulla med egoismen. Det egoismen säger i kombination med den tanken torde vara: För att vara moralisk ska du utföra handlingar som gagnar dina relationer, alltså ska du bara bry dig om dig själv.

Det torde vara klart för min läsare att min ovannämnda princip är giltig endast på ett mycket litet område samt att den har så pass många inskränkningar att slutresultatet av en kalkyl av situationen kontrar principen även om man har principen som grund. Därför vill jag avsluta med att i yttersta korthet skriva vad det innebär att handla på ett sätt som gynnar sina relationer. Det finns två sidor att ta hänsyn till: din syn på motparten (för det kan ju vara mer än en individ) och motpartens syn på dig. Genom att alltid begå handlingar som gynnar motparten förbättrar du motpartens syn på dig och således är det moraliska handlingar. Man skulle kunna tro att detta är den ända sidan man kan göra något åt, det är falskt! När motparten klampar in på dina heliga marker är det omoralsikt att tillåta detta eftersom det försämrar eran relation. Det är alltså ibland moralsikt att skydda egots intressen. Lägg då märke till att detta inte är ett handlande byggt på samma grund som egoismen. Egoister kan alltså begå moraliska handlingar men det är på en tankegrund som är omoralsik.

När ska sjukvården få hjälpa sina patienter?

En av de frågor som jag ofta kommer i kontakt med men som jag aldrig skriver om är frågan om dödshjälp. Jag har flera gånger tänkt skriva mer om vår rätt till död som det ibland så fint heter. Inte minst av organisationen RTVD så klart. Nåväl nu ska jag i alla fall ta mig i kragen och skriva lite om denna högst kontroversiella fråga.

Något jag ofta hör bland de som inte vill införa dödshjälp i det här landet är deras skräck för misstag. Man menar att flera liv kan räddas genom att förbjuda liv och att det är ju faktiskt det som sjukvården är till för. Men hur många misstag görs egentligen på ett sjukhus som skulle kunna förhindras? Argumentet är inte ogiltigt i mina öron, även om det plötsligt tappade kraft. Bara för att liv släcks utan dödshjälp så rättfärdigar det inte dödshjälp. Man bör dock beakta att ett eventuellt införande av dödshjälp inte släcker många fler liv i onödan. i Nederländerna, där dödshjälp varit lagligt sedan 2002 (så var fallet när jag senast tittade efter) har faktiskt inte en ända doktor blivit åtalad för ett sådant misstag. Så kanske är skräcken för misstag en illusion helt och hållet?

Något annat man gärna plockar fram ur rockfickan i debatter är att sjukvårdare ska rädda liv, inte stjäla dem. Idag är det också den inställningen man har i sjukvården. Min uppfattning är inte att det är sjukvårdens uppgift är att rädda liv, det är att hjälpa sina patienter. En patient (som är vid sitt sinnes fulla bruk) som uppsöker sjukhus kommer dit för att få hjälp med sin livssituation. Min uppfattning är att denna patient också ska få den service som han eller hon frågar efter. Det ingår i samhällets uppgift att ta hand om individen.

Nu har jag skrivit en del om varför man inte ska förhindra att eutanasi, så varför ska man införa dödshjälp (bortsätt från att hjälpa patienten (som borde vara nog))? Det hela är också en fråga om rättigheter, människan har skapat rättigheter för att ha som grund till en bättre tillvaro och dessa är till för att ta vara på. Bland de negativa rättigheterna hittar vi rättigheten till egendom och vilken mer fundamental egendom har vi än vårt liv? Det är för mig helt absurt att man accepterar rättigheten till all egendom utan ens egetliv! Det finns givetvis också ekonomiska och politiska skäl till att införa dödshjälp men jag finner sådana frågor opassande i en fråga om bokstavligt talat liv och död.

Främjar ekonomsikt välstånd moralmedvetenhet?

Idag publicerade Anna Dreber en artikel i SvD om den ekonomiska tillväxtens relation med den moraliska. Artikeln är intressant och baserar sig på en antagligen minst lika intressant fördrag av Harvardprofessorn Benjamin Friedmans. Det är framför allt början av artikeln som lockar mig, för när det sedan kommer in på ekonomins domäner är jag mer förvirrad än intresserad. Jag ska dock skriva några rader om artikeln då jag har lite ros och lite ris att dela ut.

Först och främst vill jag rikta lite kritik mot uttrycket ”moraliskt välstånd” som uppkommer flera gånger i artikeln. Vad innebär ”moraliskt välstånd”. Moralen är subjektiv och därför kan inte individerna i ett samhälle ha en moraliskt ”bra” uppfattning. Så vad innebär det att en stat har högt ”moraliskt välstånd”? Artikeln svarar inte men min gissning är att man istället bör kalla fenomenet för ”moralisk medvetenhet”. För det är nog det Friedman och Dreber talar om, att vara medveten om sin handling ur ett etiskt perspektiv.

Nåväl, med detta uppklarat frågar jag såväl som Friedman och Dreber om det ekonomiska välståndet och moralmedvetenheten utvecklas parallellt eller ifall det är någon slags balansgång. Det förefaller mig klart att det är påverkan från samhället som vi lever i som avgör denna fråga som varit en aktuell filosofiska fråga i flera hundra år. Man brukar då vanligvis inte fråga om den ekonomiska utvecklingens påverkan utan hurvidare samhället främjar de kristna synderna. Men icke desto mindre koncentrerar sig svaret på vilken påverkan samhället har på individen. Samhället vi lever i påverkar oss i ganska stor utsträckning, det skapar oss inte (såsom marxisterna påstår) men det påverkar oss och framför allt påverkar det moralen.

När vi befinner oss i ett etiskt dilemma har vi etiska värderingar, människosyn och verklighetsuppfattning med oss i bagaget. Samhället styr i nästan ensam regi vår verklighetsuppfattning, eftersom det är just samhället (givetvis inte enbart) skapar vår omgivning. Samhället påverkar också i viss mån människosynen, ehuru denna påverkan är ganska liten. Våra etiska värderingar är personliga och har näst intill ingen annan påverkan än erfarenheter. Nu tycker jag mig fastställt att samhället påverkar oss, vår och vilken del av vår moral som påverkas. Den viktigaste frågan kvarstår dock, hur? I det ”hur:et” vill jag skjuta in frågan om ekonomisk utveckling. Min uppfattning är att ett komplext samhälle främjar förnuftet i människan (vilket är en etikers främsta vapen). Det krävs för att kunna leva. Längre bak i människans historia krävdes fysisk styrka, nu krävs förnuft. I mindre ekonomiskt utvecklade länder ligger man kvar på nivån där fysisk styrka är viktigare. Men det är inte så enkelt, omgivningen kan påverka uppfattningen om vikten av att agera moraliskt rätt. Förnuftet är visserligen nödvändigt för att fatta det moraliskt riktiga beslutet men det kan också användas för att fatta det alternativ som tillfredsställer girigheten. Uppfattningen om vad som är rätt är subjektiv, en egoist skulle anse att det vara moraliskt riktigt att tillfredsställa girigheten. Jag tänker lämna det här inlägget utan svar, det är ju trots allt filosofi jag skriver. Men det är allt jämt en intressant fråga som kommer leva kvar i ytterligare några hundra år.