Så vad ska man göra egentligen?

Jag har under ganska lång tid tänkt skriva om global uppvärmning men varje gång ställs jag inför valet ur vilket perspektiv jag ska skriva. Ur det psykologiska? Det etiska? Eller det politiska? Det naturvetenskapliga? Eller det religiösa? Det finns fler sätt att se på problemet, jag har dock valt att skriva lite om det etiska och det psykologiska. Det är möjligt att jag återkommer om någon dag för att skriva ut ifrån fler synsätt. En enkel lösning, inte sant?

Först ut att tala blir mina psykologiska tankar. Hur reagerar människan egentligen på att media pumpar henne med skrämmande fakta? När en människa stöter på något som gör henne rädd reagerar hon avvikande, frånstötande. Det mänskliga psyket är helt enkelt konstruerat på det sättet. Följaktligen är det inte korrekt att bemöta detta med någon slags skräckpropaganda om världens undergång eftersom människor bara kommer skjuta problemet på någon annan. Så vad ska man göra? Om det inte fungerar att ta jordens befolkning i örat och tala om att nu måste du allt skärpa dig och ta ditt ansvar, vad ska man göra då? För att människan ska känna sig motiverad till handling så måste det finnas ett behov och i dagsläget finns det inte många som har ett behov att arbeta mot växthuseffekten. Jag plockar ogärna fram Maslows behovstrappa men ett av stegen kräver faktiskt ett visst mått av tillfredsställelse och det är känslan av gemenskap. För att kunna ta mod till sig och göra något mot globala uppvärmning måste man känna att man kämpar som grupp och inte som en ensam individ. Men för att uppnå denna tillfredsställelse krävs alltså något annat, nämligen trygghet. Ingen kommer alltså byta lampor, koka med locket på eller liknande om man känner sig utelämnad i världen. En idé vore kanske istället att bilda relativt små föreningar som i grupp försöker göra skillnad. Men inte ens detta är ett hållbart scenario eftersom människan tar sina egna individuella problem före de universiella. Det vore dock en bra början, inte sant?

I ovanstående stycke tar jag det för givet att man bör göra allt i sin makt för att stoppa den globala uppvärmningen. Men är det verkligen någon slags moralisk skyldighet att göra något om det inte rör individen i fråga? Det där om:et har egentligen ingen betydelse eller bara i debatterna i alla fall. I själva verket finns det inget som moraliska skyldigheter om man inte gör sig sådana. Människan är helt enkelt fri från sådana bördor. Fri tills den dag då individen gör avtal med staten att vara medborgare, då har vi skyldighet att ”ta hand om staten”. I utbyte får vi fri- och rättigheter. För att bestämma hur vidare individen som medborgare har någon skyldighet att leva energisnålt måste man först ha klart för sig ifall det är i statens intresse att global uppvärmning blir historia som ett problem världen löste. Precis som människans värdefullaste ägodel är liv är statens att den opererar och således är dess överlevnad essentiell. Min slutsats blir alltså att vi som medborgare har skyldighet att hjälpa staten att överleva.

Samuelsson om Hume I

Då och då tar jag mig tid att läsa Per-Olof Samuelssons artiklar (Nattväktarstaten) och vanligvis brukar jag inte ha så mycket att säga då hans kunskaper i filosofi överstigna mina egna. Men i hans artikel ”Hume om kasualitet och induktion” ser jag vissa brister och eftersom jag inte har skrivit på mycket lång tid och just nu har tid att skriva så väljer jag att skriva lite grann om den, i alla fall den första delen till att börja med.

Det första som jag vill anmärka är att POS (som han av en eller annan anledning kallas på andra platser) värderar förnuftet som kunskapskälla. När jag har uppfattat en händelse så är det automatiskt en sanning att det alltid kommer att ske så. Om jag kastar en sten rakt fram i luften och ett litet barn samtidgt gör det samma bakom mig så att jag får dennes sten i bakhuvudet. Då är det enligt POS sant att det alltid sker så varje gång man kastar en sten rätt ut i luften. För vad skiljer påståendet om stenen med påståendet att (som POS tar som exempel) när man sätter papper framför en brasa så börjar det brinna. Båda har samma grund; induktion. Jag kan dock inte förneka en skillnad: den ena bygger på vad jag ser och den andra på vad jag känner. Men gör det någon skillnad? Orsak föjs av verkan och det torde vara ett faktum att det är en specifik verkan som skapar induktionen.

Lite senare kritiserar Samuelsson Hume, för att Hume skriver: ”Ty sedan vi funnit denna likhet i ett tillräckligt stort antal fall, finna vi omedelbart en benägenhet att övergå från det ena objektet till dess vanliga ledsagare samt att fatta det i ett starkare ljus på grund av denna relation.”. Samuelsson menar att Hume är galen som påstår att vi tror oss veta att solen går upp varje dag för att den gjort det varje dag fram tills idag. För det Hume menar är ju att induktion inte kan äga rum utan att någon uppfattar relationen mellan de berörda tingen. ”Vetenskapen” om att solen går upp varje dag skulle aldrig kunna träda i existens om ingen såg att solen faktiskt gick upp varje dag. ”Vetenskap” kräver en vetare.

Samuelsson går vidare med att resonera lite runt reglerna i biljard. Kan man egentligen veta vilka reglerna i biljard är? Ponera att man går och tittar på biljard, man lär sig reglerna och kommer tillbaka ett år senare. Har man då en vetenskap om hur reglerna går till? Min uppfattning är att man kan göra en mycket kvalificerad gissning men aldrig få en ”vetenskap” om hur reglerna egentligen är beskaffade. Lika väl som man kan spela biljard med bollar och biljardkö kan man spela det med puckar och spadar. Således är inte förnuftet en källa för kunskap, bara ett medel för att nå sådan. POS och jag uppfattar sedan Hume på två olika sätt. POS uppfattar det som att Hume menar att medvetandet i och med att den skapar induktioner, skapar den händelse som vi tidigare har erfarit. Min uppfattning är att Hume menar att medvetandet skapar induktiv vetenskap; denna vetenskap är inte tillförlitlig. Enligt POS uppfattning av Hume är reglerna i biljard skapade av medvetandets erfarenhet av biljard och har man den uppfattningen är det inte konstigt om man anser Hume vara galen. Det är inte heller helt omöjligt att jag missuppfattar POS. Att tolka andras uppfattningar tenderar att bli fel då förnuftet inte är en tillförlitlig källa.

Misantropiska kulor

Jag hade från början tänkt låta bli att skriva om händelserna i Finland men nu kan jag inte hålla fingrarna borta. Jag hade tänkt låta bli då detta är en bit bort från mina vanliga tankar. Environmentaism har aldrig lockat mina tankar och inte heller har det påverkat mitt val bok jag tänkt läsa. Så jag ger mig alltså ut på lite hal is när jag väljer att ändå skriva lite om händelserna.

För den som på något sätt lyckats undgå vad som hänt i Finland finns en artikel att läsa här. Jag brukar inte läsa aftonbladet men den här gången skrev de faktiskt ganska bra om vad som har hänt. Dock missar man varför, något jag kommer spekulera i på egen hand. Pekka-Eric Auvinens verklighetsuppfattning var kort och gott mycket misantropisk, han skriver bland annat att mänskligheten är ”naturens cancer”, om människan försvinner så gynnar det naturen. Detta är inte den enda anledningen bakom hans dåd. Min uppfattning av DN:s artikel (som är mer resonerande än aftonbladets variant) är att han också var socialdarwinist.

”Jag, som Det naturliga urvalet, kommer att eliminera alla som jag anser opassande, som utgör en skam för mänskligheten och som är misslyckanden av det naturliga urvalet”

Det tycks som att Pekka-Eric Auvinen kombinerar ett hat mot mänskligheten därför att människan ”är naturens cancer” med en ”övermänniska”. Ut ifrån dessa två fakta drar jag slutsatsen att Pekka-Eric Auvinen tycker att människans evolution har gått snett och det är hans uppgift att ordna upp den. Han vill ”eliminera alla som jag ser anser opassande” för att övermänniskan ska kunna leva rätt och gynna naturen så att den kommer på fötter igen.

Ponera att jag har uppfattat Pekka-Eric Auvinens filosofi rätt, är den rationell? En av hans premisser torde vara att människan missgynnar naturen, i detta finns det faktiskt en vetenskaplig grund att stå på. Människan hotar världen i form av artutrotning, klimatförändring osv. Den andra premissen torde vara att evolutionen har gått snett och således att det existerar en övermänniska. Här ställer jag mig verkligen på tvären, en evolution kan inte gå snett. En evolution är deterministisk och kommer skapa en mänsklighet som är den ”bästa” möjliga. Och utan en sned evolution skapas ingen övermänniska. Lösningen är alltså inte att skjuta ner den del av naturen som är av ondo för hjälpa den andra, lösningen är att genom moral förändra den del av naturen som skadar den andra.

I DN:s artikel nämner man också att Auvinen var nihilist, detta sätter mitt huvud på sned. Hur går det ihop? Om inga värden finns, hur kan människor då vara värda så lite att de förtjänar att skjutas? Enligt vad jag kan få ut av DN (som är något otydliga på den här punkten) menar Auvinen att de enda berättigade lagarna som finns är naturlagarna. Det vill säga bland annat lagen om det naturliga urvalet, som han alltså menar bryts. Men naturlagar kan inte brytas, en sten kommer alltid falla till marken och jag kommer alltid slungas utåt i karusellen av centrifugalkraften. Således kan man inte beskydda en naturlag.