Kungen levererar i TV

I och med att kungen har fått ökad publicitet på det politiska planet vill jag för första gången skriva lite om monarki kontra republik. Jag har flera gånger påbörjat ett sådant inlägg utan att det blivit färdigt. Men nu har jag en aktualitet att kombinera det med. Kungen har ju nämligen fått mer uppmärksamhet i TV.

Att kungen tillåts prata i TV är inte på något sätt bra. Kungen har ingen intellektuell bas att stå på och således väger orden mycket lite. Det är alltså illa nog att kungen tillåts att ha ett jultal från första början. Kungen ska rent av inte vara kung alls! Det finns ingen anledning till att en person oberoende av kunskap eller meriter tillsätts en post. Nu har visserligen kungen ingen politisk makt men han får påverka och har en position att göra så. En position som han inte har förtjänat. Det enda existerande argumentet för att kungen ska få sitta kvar på sin post är hans representativitet för Sverige. Och må så vara, men på vilket sätt ger det honom rätt att tala om politiska frågot i svensk TV? Jag kan inte på något sätt se hur en lekman på området ska få den rätten. En del finns att säga om att kungen talar, det finns också en del att säga om vad han talar om. Det är ett tal om ömsesidig respekt, förståelse i det samhälle vi lever i. Något varje politiker kan hålla med om. Kungen är något naiv, hans vilja är allas vilja för att målet är så självklart. Ett utmärkt inlägg om kungens naiva ställning finns att läsa här. Han går vidare med att på ett eller annat sätt visa vägen, ett försök till spekulation om framtiden. Hur ungdomen besitter kraft att göra allt bättre än den nuvarande makten. Han håller sig borta från sakfrågor, vilket jag är glad för då han inte har något där att göra. Till sist talar kungen om energifrågor, i vilka han påstår sig vara ”djupt engagerad”. Han lägger fram etanol som det rätta bränslet och visar återigen på hur framtiden sak bli bättre. Med ungdomens hjälp måhända? Eller behöver vi inget göra för en bättre framtid? Kungen engagerar sig till och med så djupt i energifrågorna att han reser runt i hela världen såsom ”Japan, Danmark och Österrike”. Kungen menar att detta har givit honom stor ”lärdom”. Vad han ska med denna till är jag osäker på då kungen inte har någon formell makt eller någon annan makt heller för den delen. Mer om kungens tal hittas här.

Än så länge har det i stor sett bara handlat om kungen men inget om en eventuell president. Inlägget skulle trots allt handla om monarki kontra republik. Lite kort om detta ska det också bli. Det är inte så att jag ser republik som det goda utan snarare monarki som något väldigt ont. Republik råkar bara vara alternativet. Således kan det hända att jag fortsätter att sätta monarkin i centrum för mina resonemang. Jag frågar mig ibland om det är lämpligt att ha en statschef utan politisk makt från första början? En förhållandevis stor summa pengar läggs på kungen för att han ska, ja, vad då egentligen? Klippa rep? Ett motargument mot republik-förespråkare likt mig själv brukar vara att om vi behåller ett parlamentariskt system kommer en president göra mycket lite ändå. Jag har lite svårigheter att förstå det argumentet eftersom en president inte kostar i närheten lika mycket som vår kung och dessutom skulle det vara en kompetent statschef och inte den lekman som talar i TV idag. Det finns en frihetsaspekt till ett kungahus också, för det första är hela kungahuset en negation till jämställhet. Kungahuset får bidrag helt utan anledning samtidigt som en hårt arbetande familj i behov av pengar nekas socialbidrag. Kungahuset för egen del har inte samma frihet som alla andra, för kungahuset gäller verken religionsfrihet eller yttrandefrihet. Är det i lag med den liberala idé som utvecklats dem senaste 250 åren?

En värld utan krig

Man pratar ofta om fred i världen, bara uttrycket ”fred i världen” är intressant men det blir bättre för filosofen. Vad skulle det innebära om det var fred i världen? Småningom början man undra om det verkligen är så bra om det var fred och ännu värre tills man har en knut i huvudet. Hur som helst insåg jag att jag behöver resonera med hjälpa av papper och penna för få reda på tankarna.

Grundläggande fråga för alla resonemang om fred i världen är kanske vad fred egentligen är. Fred är det naturliga tillståndet, om ingen relation råder är det fred. Följaktligen existerar inte fred, det är krig som existerar. Fred är kort sagt avsaknad av krig. Ponera ett mått där vi kan mäta en relations intensitet, om ingen relation råder är det som sagt fred. Men om vi tar ett högre värde av ”relationsintensitet”, får vi allt känsligare händelser och frågor. Det slutar med konflikt. Att frågorna är känsliga innebär att en människa måste uppfatta dem på detta sätt. I våra sociala liv är det alltså mycket svårt under längre tid undvika konflikter. Men inte blir det krig i fullständig skala på min arbetsplats för det, för det första krävs det makt och pengar. Detta är något bara stater besitter och således är det bara stater som krigar. Något vi får vara glada över, inte sant?

Men det finns en del att hämta i den lilla verkligheten för att förklara den stora. Precis som avsaknad av människor innebär avsaknad av konflikter, innebär avsaknad av stater avsaknad av krig. Om man vill ha fred är det alltså bara att spetsa öronen för anarkokapitalisterna (ingen stat alls!). Men så vill vi ju helst ha lite fri- och rättigheter också. Stat innebär en aktör och flera innebär internationella relationer som i sin tur kan komma att sluta i krig. Som medborgare i världen tycks man alltså ställas inför valet om vi vill ha krig eller fri- och rättigheter. Men tänk, Sverige har varit stat och utan krig sedan 1814! Men som jag skrev här ovan måste en människa finnas för att göra relationen känslig, detta i form av att man försvarar sina intressen. Om man hela tiden ger efter blir det inget krig (så till vidare att staten inte har krav på sig).Sveriges eftergiftspolitik under andra världskriget torde vara ett bra exempel på detta, inte sant? Det fungerar helt enkelt därför att man avsäger sig själv alla känsliga frågor. Som demokratisk stat finns det dessutom ingen individ som tar frågorna till sin spets. Man har nästan alltid en opposition som kan få folket med sig till nästa val. Men om makten koncentreras så som den gör USA blir det problem ändå. Demokratin spelar visserligen ut sin rätt i USA men likväl är det instabilt i Irak.

Jag skulle vilja gå vidare (i korthet) med att smutskasta alla de egenskaper hos statsskick och människor som skapar krig. Det skulle ju följaktligen ge min läsare källan till fred, inte sant? Det finns onekligen ett drag bland diktaturer att kriga, av en anledning som jag resonerar om här ovan. Jag vill ge den koncentrerade makten skulden, således innebär det att en stat med flera aktiva partier och en ”svag” styrande makt (vilket innebär mer makt till kommunerna (svenskt statsskick)) är en fredlig stat. En diktators psyke kommer att ställa sig i vägen för ett förnuftigt styre av en stat. Människan är till sin natur girig och har en vilja att försvara sina intressedomäner till ett högt pris, för en vald regeringschef blir det priset högre än för en diktator. God Jul!

Tillfällighet skapar irrationell tro, igen

Inte nog med att det kan hända och att det händer. Nu har en sådan tillfällighet fått uppmärksamhet i SvD också. Att så har skett låter jag bli starten på att återgå något till religion och filosofi i min blogg, det har varit en del samhällsfrågor under den senaste tiden. Göran Skytte skriver inte så argumenterande text men mycket religiös vilket irriterar mig något och därför låter jag artikeln få prägla ett blogginlägg. Ett ganska kort blogginlägg, detta beror på att artikeln handlar om Skyttes personliga upplevelser snarare än filosofi.

I stora drag skulle man kunna säga att felet på Skyttes artikel är att han kombinerar en tillfällighet som skett i den materiella verkligheten med Gud i medvetandets verklighet. För det är den enda plats där Gud finns, i det mänskliga medvetandet. Jag har ingen tro därför att det inte finns någon anledning till att tro och om det plötsligt fanns en anledning till tro skulle det inte längre vara en tro utan en kunskap. Så är det om vi håller oss till att bara tro på våra sinnen och inte vårt förnuft. Och vi ska för all del använda vårt förnuft, många vetenskapsgrenar hänger på det. Men dessa abstrakta vetenskaper ska inte beblandas med naturvetenskapliga frågor. Skytte har en anledning till tro menar han, ty han har upplevt en NDE (Near death experience) två gånger. Innebär en NDE att det finns en Gud? Kan NDE inträffa utan att Gud finns? Naturvetenskapen som kräver empirism säger nej på den första och ja på den andra.

Riktigt så enkelt är det ju emellertid inte. Jag kan inte svara på frågor om existens eller avsaknad av existens eftersom jag för att göra detta behöver vetenskap om verkligheten och någon sådan besitter jag inte. Det innebär givetvis inte, som agnostiker vill postulera, att jag måste sätta mig mitt emellan tro eller avsaknad av tro. När jag föddes öppnade jag ögonen och jag hade därmed möjligheten att tro på vad jag vill, vissa alternativ är dock mer rationella än andra. Jag kom att ställas framför valet om jag skulle tro tomten eller inte. Jag använde mitt förnuft och upptäckte att tomten inte fanns (det var grannen som var utklädd). Det finns alltså ingen anledning att tro, alla anledningar till tro har fördärvats. Vad skiljer det valet från valet om tro eller avsaknad av tro några år senare. För mig är det närmaste identiska. Det finns ingen anledning att tro på tomten och det finns heller ingen anledning att tro på Gud. Även om tomten dyker upp varje julafton så existerar han inte och även om man upplever två NDE existerar inte Gud.