Det känns som det var länge sedan jag skrev något enbart för bloggen och det är ännu längre sedan det var av filosofisk karaktär. En fråga som som är filosofisk och som jag ofta tänker på är fri vilja kontra determinism och därför känns det naturligt att gå tillbaka till lite mer filosofiska inlägg genom just den frågan. Jag hoppas på mycket kritik då jag allt för sällan har fått diskutera frågan och egentligen är relativt okunnig om hur argumentationen går.
för mig har det alltid varit en självklarhet att världen är deterministiskt beskaffad. Än så länge har jag inte funnit några argument som får mig att vrida mig i stolen. Att påstå att människan har en fri vilja trots att allt har en orsak och en följd (kausalitetslagen) tycks ju från första början vara paradoxalt. Den här problematiken brukar lösas med att först analysera hur en entitet styrs av orsak. En sten påverkas inte lika mycket av en vindpust som en ballong gör alltså råder det en skillnad mellan hur en entitet påverkas. Vidare menar man att detta beror på entitetens natur och sedermera att det ingår i människan natur att ha en fri vilja.
Jag har hört argumentet ett antal gånger och inte någon gång har man följt upp det med belägg för att människan faktiskt ska ha en en fri vilja till sin natur. Den (fria) viljan är något abstrakt och det finns inget som existerar oberoende och abstrakt. Människor har onekligen tankar (abstrakt entitet), men dessa är helt beroende av de processer som sker i hjärnan (konkret entitet). Förutsättningen för fri vilja är oberoende tankar och tankar har vi men dessa är beroende av de processer som sker i hjärnan. Abstrakta entiteter skapas rent av ur konkreta entiteter.
Man brukar säga att determinister inte lever som de lär eftersom konsekvensen av deterministisk syn är nihilism. Jag anser mig vara determinist men inte nihilist. Detta eftersom kopplingen mellan moral och världens beskaffenhet inte är sammansatta på det vis som man i debatten vill. Påståendet är tvärtom ganska galet. Det tycks som att man menar att världens beskaffenhet är styrd (eller, något skämtsamt sagt, determinerad) av de moraliska konsekvenserna. Om jag släpper en sten från en klippa utan att se efter om någon står där nere och det faktiskt gör det så kommer stenen med samma resonemang att sväva i luften. Konsekvenserna av att jag släpper stenen (dråp) är omoraliska alltså sker det inte.
Moral finns inte för att den på ett eller annat sätt existerar oberoende av människan. Moralen skapas av värderingar och värderingar skapas av människor. Alltså skapas moralen av människan. Moralen är skapad därför att vi ska kunna leva i en fredlig samexistens. Eftersom människan är determinerad av orsaker är det lämpligt att skapa orsaker som gynnar ett liv som vi finner gott.
Determinism i praktiken ska enligt vissa debattörer innebära att rättsväsendet ska avskaffas. Man menar att om människan är deterministisk så hade brottslingen inget annat val än att begå brottet och alltså är det inte hans fel. Han bör gå fri. Min åsikt i frågan är att man har till hälften rätt. Ingen kan dömmas till att straffas men man dömmas till en viss påverkan som förbättrar brottslingens liv. Eftersom människan är deterministisk styrs hon av påverkan (exakt hur är en psykologisk fråga som jag lämnar utanför, om någon ändå vill veta hur jag anser att människan påverkas finns det ett antal mycket gamla blogginlägg om just detta), när denna påverkan är “negativ” skapas en brottsling. Samhällets uppgift är att, för andra medborgare, oskadliggöra faran. Det är moralsikt att utsätta brottslingen för en påverkan som gör denne mindre farlig. För att göra livet gott.
Jag tror att frågan om den determinerade människan är en chimär som kommer ur föreställningen om att världen är fullständigt kausal. Detta har jag så klart inget bevis för, utom så att jag inte upplever världen som förutbestämd.
Eftersom jag inte tror att människan har en särställning i världen så tror jag inte att världen heller är determinerad. Det finns uppenbarligen än rad regler för hur världen beter sig. Varför skulle det inte finnas en “osäkerhtesprincip” som öppnar upp möjligheter för människor att välja?
Denna idé grundar sig på att det inte verkar gå att förutse vad en människa eller det mänskliga samhället kommer ta sig för.
Att se världen som determinerad härstammar från iaktagelsen om världenslagbundenhet. Detta kan man ju inte se hos människan. Det borde väl också kunna vara en grund att tolka världen utifrån den mänskliga upplevelsen.
Det är ett problem innebyggt i det vetenskapliga tillvägagångssättet där endast lagbundenheter kan förklaras och där med få status som “sanning”. Att determinism är lättare att förklara än valmöjligheten (märk väl icke “den fria viljan) tycker inte jag man ska låta en ge upp frågan. Jag upplever valmöjlighet, alltså vill jag förklara den (utan den psykologiska förklaringen att jag upplever en chimär).
Först och främst måste jag medge att inte heller jag har något bevis för min uppfattning, men så är det ju också inom filosofi vi spekulerar.
Vidare tycker jag att du vänder på ett argument som jag själv till en början tänkte använda i det ursprungliga inlägget men som jag struntade i då det går att vända på.
Om vi “vet” att det finns lagar för hur entitet E beter och lagar för hur E’ beter sig och så vidare är det då inte troligt att om det finns en entitet e som vi inte, just nu (och kanske aldrig), känner till några lagar för att den trots allt styrs av lagar. Snarare än att det finns en “osäkerhetsprincip”.
Samma resonemang finns med i debatten mor kreationsim, om naturvetenskapen kan “bevisa” T och T’ är det då inte troligt att man också, i framtiden (i det här fallet), kommer att lyckas bevisa den ännu icke-bevisade tesen t?
Anledningen, som jag ser det, att vi inte kan förutse vad människan ska göra i framtiden är att det helt enkelt är för många faktorer som ska beaktas. Man kan med matematikens hjälp förutse hur en sten kommer att kastas iväg om man vet kraft, motstånd osv. Om man på samma vis ska beräkna vad “det mänskliga samhället kommer ta sig för” måste man beräkna de processer som pågår i varje individs hjärna. Det är helt enkelt en praktisk omöjlighet att förutse. Men i teorin är det möjligt och därmed är också människan lagbunden.
Att man kan förklara något betyder inte att man funnit sanningen. Men visst är man nöjd med sin förklaring så finns ingen anledning att fortsätta söka.
visst kan man dra in andra diskussioner där man inte är nöjd med vad den vetenskapliga förklaringen håller, men eftersom jag är ateist behöver jag inte fundera så mycket på t.ex kreationism.
Jag är alltså ateist på så sätt att jag ints ser någon anledning att förklara världen med andlighet kanske helt enkelt för att jag inte uppplever någon andlighet.
Så svårigheten för mig som inte nöjer mig med förklaringen att värden är deteminerad men vill förklara den utan andlighet måste bli att försöka komma fram till en lag/princip som kan förklara att världen inte är determniserad. Detta eftersom jag inte vill att den ska vara det. Jag är inte nöjd med den förklaringen. Det är kanske är en lönlös jakt men vem vet även detta kanske kommer kunna förklaras en dag. Om vi inte söker kommer vi aldrig veta, den saken är säker.
Jag kan lägga till att jag inte sysslar med den denna jakt, mina filosofiska tankar kretsar om andra saker. Det är alltså inte den största frågan för mig. Men det kanske kommer en dag då jag börjar fundera mer på den. Filosofi handlar trots allt om det vi inte kan förklara. När ett fenomen kan förklaras övergår den till vetenskap.