Allmänt om indoktrinering och den humanistiska skolan

På den här bloggen har jag egentligen inte skrivit något alls om min idealskola. Detta trots jag egentligen tycker att skolan är en hemskt viktig fråga. Mest fundamentalt av allt ihop är vad man väljer att lära ut. På den punkten har jag tre synpunkter. Mer filosofi i lägre åldrar, inför privatekonomi som ett ämne och ta bort religion från skolan. Det är den sista som jag ska skriva om i det här inlägget. De andra två får vänta till en annan gång, liksom betygpolitiken och mer aktuella frågor som inte berör vad som undervisas.

Indoktrineringen på religiösa förskolor har bland annat kallats psykisk misshandel och kränkning av religionsfriheten. Mina kunskaper i psykologi sträcker sig inte så långt att jag kan bekräfta att det verkligen kan kallas för psykisk misshandel och kränkning av religionsfriheten men från professoriskt håll verifieras begreppen som sanna i sammanhanget. Bland dessa professorer räknas bland annat Nicholas Humphrey. Jag litar på vetenskapliga resultat eftersom den vetenskapliga metoden visat sig framgångsrik i att ta fram vad som troligtvis är sanningar. Om man genom vetenskaplig metod tagit fram idén att religion i skolan är mentala övergrepp så är jag benägen att hålla med. Men jag tror inte på teorin så hårt att jag överger mitt kritiska tänkande. Att svälja en teori på det sättet bara för att det är framtaget ur den vetenskapliga metoden vore intellektuellt ohederligt. Jag får helt enkelt leta efter alternativ bland tankarna om skolan för att testa vad somär rimligt. Med jag hittar bara ett och det är den religiösa uppfattningen att barn ska lära sig Guds lära för att inte komma till helvetet.

Jag blir alltså sittandes med två alternativ. En teori som jag själv inte kan analysera men som satts på prov av en metod som jag har analyserat och litar på och en teori som är förkastlig ur en vetenskaplig aspekt. Med mitt förnuft blir det synnerligen enkelt att välja vilken väg skolan ska gå. Men jag blir åter igen lite kritisk mot mig själv, vilken utgångspunkt har jag egentligen vid en sådan slutsats. Jag når den enbart genom att utesluta den andra teorin. Min utgångspunkt är att skolan ska undervisa kunskap som redan är kritiskt granskad och sedan accepterad. Barnen som undervisas kan inte kritiskt analysera det dem lär sig och därför är det viktigt att bara det som är otvivelaktigt sant (som egentligen stannar vid högst troligt) enligt vetenskapen ska undervisas.

Den hetaste frågan att behandla med en sådan utgångspunkt är ID (intelligent design) kontra evolutionsteorin. Förespråkarna för ID brukar säga att deras teori är minst lika mycket vetenskaplig som evolutionsläran och att den därför också ska undervisas i skolorna. Men det missatar sig, ID håller inte efter en analys med vetenskaplig metod. För att en teori ska vara accepterad ska den vara falsifierbar, ID kräver en designer men som inte kan bevisas. Teorin är därför inte falsifierbar och därmed inte heller en hållbar vetenskaplig teori.

Förespråkarna för ID brukar svara på det argumentet att det är minsann inte evolutionsläran heller eftersom fossiler saknas från vissa av de faser som utvecklingen måste haft. Argumentet är lika lite hållbart som teorin om en designer. Det vore tvärt om mycket förvirrande om fossiler fanns från alla steg i utvecklingen. Alla djur kan omöjligen leva på den plats där det finns en förutsättning att skapa fosiller. Att vi över huvud taget hittar fossiler av djur som fallit bort på grund av det naturliga urvalet talar man mindre om. Jag hade gärna skrivit mer om ID men det är att falla bort från ämnet.

Dödshjälp är hett igen

I Frankrike blossar frågan om dödshjälp upp igen. Ett positivt besked för mig, Frankrikes lagstiftning kan bli bättre, fallet Chantal Sébire är ett tydligt bevis för hur barbarsikt det är när staten går in och förbjuder människan till den kanske mest grundläggande rättigheten. Rätten till att själva bestämma om vi ska leva.

För det är väl lustigt egentligen att ingen tycker det råder någon tvekan om att ska få bestämma hur vi ska leva men om vi ska leva råder det hetska debatter. Skillnaden mellan de båda exemplen måste vara rätten till liv (ur ett rättighetsetiskt perspektiv och ett kristet perspektiv), man menar att livet är okränkbart. Ett underligt argument då också friheten är okränkbar. Det är varje människas rätt att bestämma över sitt eget liv (inkluderat döden) och då ingår också rätten att bestämma om några andra av ens rättigheter ska kränkas. Vi gör inskränkningar mot vår frihet varje dag, varje gång vi gör ett avtal reduceras vår frihet. Vi tillåter att vi förbjuds röka när vi sitter i en rökfri zon, vi tillåter att vi förbjuds skrika i biblioteket osv. Det är naturligt att vi själva bestämmer att vår frihet inskränks och borde vara det även när det kommer till en så enorm sak som dödshjälp.

I fallet Chantal Sébire tog det åtta års lidande innan hon äntligen fick hjälp med att dö (dock inte fastställt). Frankrikes rättsväsende visade hur inhuman deras lag om dödshjälp (passiv) faktiskt är. I sitt försvar hör man ibland att det är ett steg mot att göra dödshjälpen till en skyldighet. Det måste nog vara det mest absurda argumentet jag har hört i hela mitt liv. Som dödshjälp-förespråkare anser jag att det bör godkännas på grund av att allt annat är en kränkning mot individens frihet. Om det sedan blir en skyldighet är det åter igen en kränkning mot individens frihet och således grovt oetiskt.

Ett mer sunt argument mot dödshjälp är att det leder till missbruk. Man skulle så att säga ”döda av misstag” menar man. Och det är klart att det vore fruktansvärt om en doktor ertappades med en nål i handen framför en icke-obotlig patient. Men hur stor är egentligen risken? Att göra en felbedömning eller att ta fel patient är inte särskilt nära förknippat med verkligheten. Jag tror inte att en doktor beordrar dödshjälp till höger och vänster, så kall är ingen människa. Ett beslut om att dödshjälp ska genomföras görs på goda grunder, att tro något annat är att ha en sned människosyn.

Det är min förhoppning att den återuppväckta debatten om dödshjälp ska smitta av sig på Sverige. I en kommentar på SvD läste jag att 65-75 procent i Sverige faktiskt är för dödshjälp. Ska Sverige vara demokratiskt ska dödshjälp tillåtas.

Mer frihet och mindre religion

Jag har debatterat för att hetslagen ska avskaffas vid ett antal gånger, ändå har jag inte publicerat något blogginlägg i ämnet. Idag är jag helt och hållet ledig och således känns det som ett bra tidsfördriv. Rubriken är något provocerande då en del anser att de båda är förenliga. Det är falskt, religion reglerar friheten.

Från kyrkligt håll har jag vid något tillfälle hört att hetslagen ska få ökad makt (dvs vara mer omfattande). Jag ställer mig (kanske inte helt överraskande) starkt kritiskt till ett sådant förslag. Yttrandefriheten är viktig för människan för hennes utveckling, en nödvändighet för ett debattklimat som leder till ett bättre samhälle och framför allt ökad frihet för människan och individen. Vi går onekligen mot ett samhälle där människan sätts framför gud och där gudsanhängare får allt mer kritik, så det kanske inte är så konstigt när de mest kritiserade börjar få nog. Men felet ligger inte hos de som kritiserar utan hos de som kritiseras, i ett debattklimat idag måste man stå för sin uppfattning. Det är inte rimligt att man ska kunna gå ut med en åsikt som upprör och sedan gömma sig bakom hetslagen.

Förespråkare av hetslagen påstår givetvis att man inte ska bli förolämpad för saker man bara råkar vara. En spanjor ska inte få ta emot skälord för att han är spanjor. Jag håller med om att det är orimligt att en spanjor ska få glåpord efter sig av den anledningen. Men det är knappast statens uppgift att kontrollera relationen mellan människor. Hur skulle det se ut om jag bröt upp med min närmsta vän för att han eller hon bröt en nagel när jag åt glass och staten gick in och stoppade mig? Ska man döma mig för ”dålig vän” eller liknande? Givetvis ska staten inte ha den makten och inte heller när orsaken förändras till att min vän kallblodigt mördade min mor (även om mordet i sig är en statlig angelägenhet) eller för att han eller hon är från Grekland eller Spanien.

Det är lätt hänt när man i samma debattinlägg nämner kritik mot religion och kritik mot hetslagen blir kallad rasist eller liknande. Speciellt om det är muslimer man gör anmärkning på. Jag har inget emot muslimer i sig men jag gillar inte den läran de står för. Jag går alltså inte mot individer utan mot läran i sig men för detta gömmer sig individerna bakom hetslagen. De vill till synes ha rätten att bli lämnade ifred och jag som liberal bör väl således ge dem rätt kan tyckas. Det gör jag givetvis inte, går man in i debatten får man tåla det debattklimat som råder och man har inte efter ett debattinlägg rätten att bli lämnad i fred i ärendet. Man har avsagt sig den rätten, vill man bli lämnad i fred ska man inte gå in i debatten.

Man skulle kunna säga att man bara vill sprida sin lära utan att debattera. Då bör man väl vara skyddad? Nej, det bör man inte. Det är diskriminering mot motpolen. Om en sekt som till exempel livets ord vill sprida sin lära bland människor har ingen annan, om hetslgaen skyddar dem, rätten att ge dessa människor ett alternativ. För livets ord står ju för en trosuppfattning och sådana får man inte ”hetsa” mot. Att sprida sin uppfattning är att öppna sig för kritik och debatt. Ingen rörelse har rätten att i skym undan värva medlemmar under skydd av hetslagen.