Dödshjälp är hett igen

I Frankrike blossar frågan om dödshjälp upp igen. Ett positivt besked för mig, Frankrikes lagstiftning kan bli bättre, fallet Chantal Sébire är ett tydligt bevis för hur barbarsikt det är när staten går in och förbjuder människan till den kanske mest grundläggande rättigheten. Rätten till att själva bestämma om vi ska leva.

För det är väl lustigt egentligen att ingen tycker det råder någon tvekan om att ska få bestämma hur vi ska leva men om vi ska leva råder det hetska debatter. Skillnaden mellan de båda exemplen måste vara rätten till liv (ur ett rättighetsetiskt perspektiv och ett kristet perspektiv), man menar att livet är okränkbart. Ett underligt argument då också friheten är okränkbar. Det är varje människas rätt att bestämma över sitt eget liv (inkluderat döden) och då ingår också rätten att bestämma om några andra av ens rättigheter ska kränkas. Vi gör inskränkningar mot vår frihet varje dag, varje gång vi gör ett avtal reduceras vår frihet. Vi tillåter att vi förbjuds röka när vi sitter i en rökfri zon, vi tillåter att vi förbjuds skrika i biblioteket osv. Det är naturligt att vi själva bestämmer att vår frihet inskränks och borde vara det även när det kommer till en så enorm sak som dödshjälp.

I fallet Chantal Sébire tog det åtta års lidande innan hon äntligen fick hjälp med att dö (dock inte fastställt). Frankrikes rättsväsende visade hur inhuman deras lag om dödshjälp (passiv) faktiskt är. I sitt försvar hör man ibland att det är ett steg mot att göra dödshjälpen till en skyldighet. Det måste nog vara det mest absurda argumentet jag har hört i hela mitt liv. Som dödshjälp-förespråkare anser jag att det bör godkännas på grund av att allt annat är en kränkning mot individens frihet. Om det sedan blir en skyldighet är det åter igen en kränkning mot individens frihet och således grovt oetiskt.

Ett mer sunt argument mot dödshjälp är att det leder till missbruk. Man skulle så att säga “döda av misstag” menar man. Och det är klart att det vore fruktansvärt om en doktor ertappades med en nål i handen framför en icke-obotlig patient. Men hur stor är egentligen risken? Att göra en felbedömning eller att ta fel patient är inte särskilt nära förknippat med verkligheten. Jag tror inte att en doktor beordrar dödshjälp till höger och vänster, så kall är ingen människa. Ett beslut om att dödshjälp ska genomföras görs på goda grunder, att tro något annat är att ha en sned människosyn.

Det är min förhoppning att den återuppväckta debatten om dödshjälp ska smitta av sig på Sverige. I en kommentar på SvD läste jag att 65-75 procent i Sverige faktiskt är för dödshjälp. Ska Sverige vara demokratiskt ska dödshjälp tillåtas.