Religion och auktoriteter

I egenskap av både humanist och liberal tycker jag att religionens roll som en auktoritet över människan är förkastlig. Det är förkastligt att individers frihet och möjlighet att utvecklas som människa hämmas genom religionens regler och lagar. Jag bör väl också tillägga att jag inte tror på gud då jag upptäcker att det  framstår som jag utgår från att han finns.

Här om dagen läste jag i en lokaltidning en debattartikel, vars skribent menade att Hultsfredsfestivalen var en satanistkult. Hela festivalen var en hädelse mot Gud, istället för bibelstudier ägnar sig ungdomar åt satanistdyrkan menade skribenten. Att Hultsfred ger en positiv upplevelse för dess besökare pratas det mindre om. Hultsfred är givetvis inte fläckfritt eftersom det finns gott om droger men det faktum att religionen skulle vara basen för att förhindra människor att åka till Hultsfred är virrigt. Varför skulle bibeln eller någon annan helig skrift berättiga ett förbud?

Det vanligaste svaret man får på den frågan blir väl förstås för att det Guds skrift eller Allahs skrift osv. Följdfrågan blir givetvis varför Gud ska ha så stor makt över oss människor. Som svar på detta hänvisas man många gånger till bibeln där det står att man ska lyda Gud. Argumentet saknar därmed en rimlig bas eftersom det är ett cirkelargument.

Samtliga gudar jag känner till kräver lydnad hos sina dyrkare, något jag finner mycket skrämmande eftersom det isolerar och förtrycker människor. Gud är inte god, gud är en förtryckare utan like. Inte ens mänskliga diktatorer kommer upp i de höjder som Gud når, då Gud inte bara vill kontrollera en stor del av våra handlingar utan också vad vi har för sinneslag. Gud eller gudar har givetvis inte bara en dålig effekt på människan, vissa människor söker en viss ro i sin tro. Med min nyfikenhet tillåter jag inte detta personligen eftersom det är irrationellt och tråkigt att täppa till luckorna med Gud när det uppenbarligen är falskt. Men jag accepterar att vissa människor väljer detta.

Men då måste dem just välja detta och inte tvingas in i det. Religion är en privatsak och inget kollektivet bör beröra över huvud taget. Trots det får religiösa friskolor finnas och trots det finns projekt som Jesus Camp. Det är oroväckande när barn programeras in i det religiösa mönstret med lagar och regler som en del av deras uppfostran. Man lever bara en gång och den enda gången måste man själv få välja vad man ska göra med sitt liv. Tyvärr är detta något religioner och sekter inte tar hänsyn till.

Vad som egentligen spelar roll

Efter den kryptiska rubriken är jag rädd att jag måste avslöja att inlägget handlar om abort för Du inte ska tappa intresset. Och det är främst ett argument i debatten, som vid något tillfälle påstods döljas lite, som jag vill ta upp. Argumentet om den psykiska hälsan är svår att uttala sig om utan erfarenheter eller psykiatriutbildning. Jag ska dock försöka att bemöta dessa tankar på det sätt som jag kan.

Rubriken tycks implicera att jag inte tycker psykisk hälsa är så viktig (då jag är för fri abort) men så är givetvis inte fallet. Psykisk hälsa är mycket viktigt men det är inte vad som avgör vilka valmöjligheter en individ ska få ha om människan är rationell nog att fatta rätt beslut. I egenskap av humanist och liberal tror jag på människans förnuft och således på hennes förmåga att själv veta vilken framtid som kommer att vara bäst för henne. Framför allt vet staten inte bättre än individen själv om hennes eget själsliv.

En annan fråga är relevant i sammanhanget för att stänga luckor för motargument. Nämligen hur vården behandlar abortpatienter. Psykiatrin står för dilemmat att meddela patienten om hur illa hon kommer må eller säga att det kommer bli bra (trots att det inte stämmer). I det ena fallet kommer patienten inte vara besviken om hon mår riktigt dåligt efteråt och i andra fallet minskas risken att hon mår riktigt dåligt. Följaktligen kan det också leda till att patienten mår sämre om hon får veta hur andra har mått än om hon inte hade fått den informationen samt att patienten blir besviken. Idag ljuger (dock något osäker källa) barnmorskan till patienten för att på så vis försöka förhindra att hon mår dåligt efteråt, man försöker påverka henne att må bra.

Detta faktum påverkar dock inte aborträtten. Psykisk hälsa påverkar enbart debatten då det innebär att kvinnorna ångrar sig. Och kvinnorna ångrar sig sällan, detta är vad som i själva verket är viktigt. En oönskad graviditet leder oundvikligen till en psykisk press och samhällets uppgift bör vara att göra detta illamående så lindrig som möjligt. I vissa fall innebär det stöd till den nya familjen och i vissa fall innebär det en abort. Bara individen (givetvis med hjälp om det behövs) kan göra det rationella valet om vilket som är bäst.

Utifrån aspekten med kvinnors psykiska hälsa bör vi alltså inte diskutera aborträtten vara eller icke vara. Vi bör inte ens diskutera dess utformning utan istället hur vi på bästa sätt kan göra aborten så smärtfri som möjligt. Kvinnas rätt till sin egen kropp är helt enkelt oberoende hennes psykiska hälsa efter en abort.

Börja på noll i Mellanöstern

Idag tittade jag på debatt som avslutades med en diskussion om Mellanöstern. Debatten är intressant ännu har jag inte tröttnat på den. En sak fastnade jag för den här gången som jag nästan skäms för att jag inte täkt eller uppfattat tidigare. Varför gräva i det förgångna?

Den 18 maj i år firar Israel 60 år. 60 år som ur alla synvinklar har varit extremt tuffa för staten. Med rätta tycker jag. Dem hade ingen plats där från början. Men låt oss vara förnuftiga och tänka ut en lösning som är så bra för människorna som bor där som möjligt. En debattör menade att det inte spelar någon roll vilken lösning vi kommer fram till. Det spelar ingen roll vilket land som ”vinner” konflikten så länge människorna som bor där respekteras och får grundläggande fri- och rättigheter. Jag hade gett honom en ordentlig kram om jag varit där. I konflikten är det en princip som man måste följa hela vägen ut och det är människors lika värde. Målet med en lösning är inte att få fred eller få en rättvis lösning, målet bör vara att förbättra situationen för så många människor som möjligt.

Som jag skrev i inledningen finns det en del i lösningen som jag tror är mycket viktig. Hatets källa i den här konflikten är isoleringen på båda sidor. En miljö som är anti-semitisk eller palestinafientlig i barndomen, skapar antisemiter och palestinafientliga människor. Människan har inte kritiskt tänkande naturligt utan detta måste läras in (något skolpolitiken bör ha i bakhuvudet) och på grund av detta skapas självmordsbombare. Religionen är en annan viktig ingrediens för att man ska ta ett så långt steg. Religion kan också vara av godo men inte i detta fallet, inte när den är basen för handling.

Religionen gör också de båda lägren känsliga för attacker. Det räcker att man flyttar på ett monument för att riva upp känslor i onödan när religionen är stark. Man bör som anhängare av en religion acceptera den andra och samtidigt bör man skapa ett sekulärt samhälle där politikoch religion skiljs åt.

Det som krävs är religiös pluralism som accepteras i båda länder. Palestinier måste träffa israeler och vice versa för att sudda ut de fördomar och det hat som skapas i Mellanöstern. Enligt Adam Cwejman (som gav ett gott intryck redan första gången jag träffade honom i Malmö för ett par månader sedan) sker det redan i liten skala. Det är ett steg i rätt riktning som bör få bidrag och stöd från Sverige. Att främja en ekonomisk kris hjälper inte integrationen mellan folken snarare tvärt om. I misär isoleras barn ännu mer, skolorna stängs och allt hopp om utveckling av kritiskt tänkande. För att lösa konflikten måste man glömma vad som har hänt och börja på nytt och denna gång tillsammans.