Efter den kryptiska rubriken är jag rädd att jag måste avslöja att inlägget handlar om abort för Du inte ska tappa intresset. Och det är främst ett argument i debatten, som vid något tillfälle påstods döljas lite, som jag vill ta upp. Argumentet om den psykiska hälsan är svår att uttala sig om utan erfarenheter eller psykiatriutbildning. Jag ska dock försöka att bemöta dessa tankar på det sätt som jag kan.
Rubriken tycks implicera att jag inte tycker psykisk hälsa är så viktig (då jag är för fri abort) men så är givetvis inte fallet. Psykisk hälsa är mycket viktigt men det är inte vad som avgör vilka valmöjligheter en individ ska få ha om människan är rationell nog att fatta rätt beslut. I egenskap av humanist och liberal tror jag på människans förnuft och således på hennes förmåga att själv veta vilken framtid som kommer att vara bäst för henne. Framför allt vet staten inte bättre än individen själv om hennes eget själsliv.
En annan fråga är relevant i sammanhanget för att stänga luckor för motargument. Nämligen hur vården behandlar abortpatienter. Psykiatrin står för dilemmat att meddela patienten om hur illa hon kommer må eller säga att det kommer bli bra (trots att det inte stämmer). I det ena fallet kommer patienten inte vara besviken om hon mår riktigt dåligt efteråt och i andra fallet minskas risken att hon mår riktigt dåligt. Följaktligen kan det också leda till att patienten mår sämre om hon får veta hur andra har mått än om hon inte hade fått den informationen samt att patienten blir besviken. Idag ljuger (dock något osäker källa) barnmorskan till patienten för att på så vis försöka förhindra att hon mår dåligt efteråt, man försöker påverka henne att må bra.
Detta faktum påverkar dock inte aborträtten. Psykisk hälsa påverkar enbart debatten då det innebär att kvinnorna ångrar sig. Och kvinnorna ångrar sig sällan, detta är vad som i själva verket är viktigt. En oönskad graviditet leder oundvikligen till en psykisk press och samhällets uppgift bör vara att göra detta illamående så lindrig som möjligt. I vissa fall innebär det stöd till den nya familjen och i vissa fall innebär det en abort. Bara individen (givetvis med hjälp om det behövs) kan göra det rationella valet om vilket som är bäst.
Utifrån aspekten med kvinnors psykiska hälsa bör vi alltså inte diskutera aborträtten vara eller icke vara. Vi bör inte ens diskutera dess utformning utan istället hur vi på bästa sätt kan göra aborten så smärtfri som möjligt. Kvinnas rätt till sin egen kropp är helt enkelt oberoende hennes psykiska hälsa efter en abort.
Jag har svårt att se varför människor ska ha ”friheten” att döda andra människor på eget bevåg, enbart på basis att den andra personen inte kan försvara sin egen rätt till liv. Vem är jag att bedöma om en annan människas liv är värt att leva eller inte?
Barnets rätt till sin egen kropp är den enda rimliga hållningen. Precis som enmånaders bebisar, åttaåriga barn, sextonåriga ungdomar, trettioåriga yrkesverksamma, sjuttioåriga pensionärer och nittioåriga åldringar har rätt till sin egen kropp och sitt eget liv. Men det kommer väl en dag då ”oönskade” sjuttioåriga far- och morföräldrar smidigt ska kunna aborteras, helst med motiven ”det är för deras egen skull”…
Allt gott,
David
Din kommentar utgår ifrån att fostret är en levande människa, trots att det sakanar medvetande och nervsystem. Jag håller inte med dig om din definition om vad som är en levande människa.
Du har i sådana fall en ganska märklig och ovetenskaplig definition av vad som är en levande människa. Mänskligt liv börjar vid konception (läs lite biologi så får du se). Punkt slut. Skulle barnet utvecklas till en vuxen människa om du inte aborterade fostret (förutsatt att inga oväntade, dödliga händelser inträffar)? Om du svarar jakande på frågan så ser inte jag den principiella skillnaden mellan en potentiell vuxen i tonåren och en potentiell vuxen i livmodern…
Låt oss göra det lite personligt. Hur ställer du dig till din egen abort? Om du fick åka tillbaka i tiden och tala med din mor innan du föddes, skulle du förespråka att det är fullkomligt likgiltigt om hon aborterade dig eller inte? Skulle du med ärlighet i hjärtat kunna säga till din mor att det inte berör dig om hon aborterat dig eller inte?
Men om vi leker med att använda din definition av vad som är en levande människa, så kan vi ju lika gärna säga att ett nyfött barn inte är en levande människa då det saknar medvetande. Eller varför inte människor som sover, de saknar medvetande. Eller låt oss ta ett kombinerat exempel: människor med extrem neuropati och samtidig skallskada (vilket innebär en kombination av ett mycket lågfungerande nervsystem och medvetslöshet) är enligt din definition inte människor. Samma funktionalistiska människo-”definition” använde herr Hitler och herr Mussolini, herr Stalin och herr Mao. Gott sällskap…
Allt gott,
David
”Och kvinnorna ångrar sig sällan, detta är vad som i själva verket är viktigt.”
Jag vet inte riktigt vad du baserar detta på. Det är uppenbarligen inget annat än en osaklig generalisering motiverad av okunnighet. Om du ska göra sådana anspråk så måste du publicera någon tillförlitlig källa. Men som du själv säger ”Argumentet om den psykiska hälsan är svår att uttala sig om utan erfarenheter eller psykiatriutbildning”, så kanske vore det på sin plats att faktiskt läsa något om ämnet innan du vädrar dina bestämda och i princip irrelevanta åsikter, för om debatten ska reduceras till individuella åsikter och inte saklighet i teori och praktik kan vi lika gärna hålla truten allihop.
Och framför allt, är inte de psykiska konsekvenserna av en abort ett bevis på att individen uppenbarligen inte har förmågan att göra ett rationellt val. Hade inte det rationella valet varit att då behålla barnet och därmed slippa de psykiska konsekvenserna vilket kostar samhället och skattebetalarna otroliga summor? Konsekvenserna visar väl snarare på individens irrationalitet. Hur kan vi då inte kritisera den liberala aborträtten när den uppenbarligen baserar sig på irrationella ställningstaganden? Enda sättet att skydda en sådan lagstiftning är att skita i hur kvinnor mår efter ett sådant ingrepp istället för att arbeta för färre aborter.
Och vadå ”Vi bör inte ens diskutera dess utformning utan istället hur vi på bästa sätt kan göra aborten så smärtfri som möjligt”? Uppenbarligen förmår inte vården lätta det tryckta samvetet, det är väl snarare en process som just bör definieras som individuell. Frågan är väl snarare djupt existentiell och hur man ställer sig till livets okränkbarhet. Detta är ingenting vården som sådan kan, eller bör, rå på. Det är något som en myndig människa själv ska ta ansvar för. Abort kan bara bli så smärtfri som vården garanterar, men den kan inte göra upp med den existentiella konfrontation varje kvinna möter i egenskap av fria individer.
http://www.timesonline.co.uk/tol/life_and_style/health/article3559486.ece