Vidare om demokrati

Mitt senaste inlägg följdes av en del diskussion om lite allt möjligt. Det har emellertid handlat en del om konstitutionsdomstol och obegränsad demokrati. Ett ämne som var en bit ifrån det ursprungliga ämnet. Därför skriver jag nu ett nytt inlägg som behandlar även den ”nya” diskussionen.

Paradoxalt nog ska jag börja där mitt föregående inlägg slutade. Jag argumenterade då för att religion bör skiljas från politiken. Som en motpol till detta kombinerades naturrätten med religion. Naturrätten ”uppfanns” inte av katolikerna utan av Aristoteles men det innebär inte att Aristoteles eller katolikerna som drev naturrätten framåt har ”rätt” idag. Jag räknar mig istället som anhängare till den livsåskådning som värderar mänskliga rättigheter högst, humanismen.

Därmed tror jag mig ha klartgjort mitt mål med samhällets existens. Men med vilka medel vill jag uppnå detta samhälle? I diskussionen efter mitt föregående inlägg urartade sig frågan i vilket som bör värderas högst av demokrati och naturrätten. Jag kan väl erkänna att jag medvetet undvek frågan om en konstitutionsdomstol i mitt föregående inlägg eftersom jag fortfarande är tveksam i frågan. Vad jag dock poängterade i det inlägget var att religionen inte bejakar rättigheter på det sätt som en konstitutionsdomstol eller en obegränsad demokrati gör. Till konstitutionsdomstolens fördel bejakas givetvis rättigheterna som anges i regeringsformen men till dess nackdel utesluter man möjligheterna att ett ännu bättre system än rättigheter kan utvecklas och ta över. Det sistnämnda väger tungt då jag tror på människans förnuft. För mig förefaller det dessutom mycket osannolikt att människan med sitt förnuft idag röstar fram en ny Hitler. Frågan jag ställer mig är: Är det värt att riskera grundläggande fri- och rättigheter (för människan som jag värderar så högt) på grund av tillit till människans förnuft (som jag också värderar mycket högt)?

Min tilltro till människans förnuft leder mig dock bestämt in på en åsikt. Yttrandefriheten bör vara undantagslös. Magnus Betnér gör narr av hetslagen på ett strålande sätt när han vid ett tillfälle undrar vad man ska skämta om när man inte får gå in på någons ”heliga” mark. Om vi ska ta hänsyn till var och ens ”heliga mark” finns det till slut ingen icke-helig mark att gå på. Örontoppsar föreslår Betnér men vad händer då med de människor, vars mormor dog med en örontopps i handen? Kontentan av det jag vill säga är att ”helighet” är ett högst subjektivt begrepp och som därmed inte ska tas hänsyn till av politiska medel. Det är också mycket viktigt att alla har lika rätt till yttrandefriheten för att det nya system som kan vara bättre än grundläggande fri- och rättigheter ska kunna utvecklas. Människans förmåga upptäcka när någon samhällsföreteelse är fel får inte negligeras och man får inte glömma att det inte krävs en majoritet för att upptäcka det men att det krävs en majoritets stöd för att driva det igenom.

Den här humanisten om religion

Nu har jag inte tryckt på skrivbordstangenter på mycket länge av någon anledning som jag själv inte riktigt har klart för mig. Men efter en intressant men aggressiv debatt på FFF (Forum För Frihet) blev jag lite sugen på att skriva igen. Ämnet (i likhet med diskussionen) är föreställningen om vad humanister har för inställning till religionsfriheten. Frågan var också uppe när Unga Humanister fick bidrag från ungdomsstyrelsen och bygger på förbundet Humanisternas utspel om religionsfriheten.

Det Humanisterna vill är att reformera religionsfriheten så att även ateism inkluderas. Man har också sagt att i praktiken skulle religionsfriheten kunna avskaffas men om detta uttalar jag mig inte tills vidare då jag inte är jurist. Resultatet ska dock vara att alla människor, oavsett livsåskådning ska ha lika rättigheter. Jag känner inte någon humanist som vill motarbeta eller beröva någon religiös människa dennes rättighet. Tvärtom är mänskliga rättigheter något av det viktigaste en humanist har i sina tankar. Varken ateister eller teister kan vara säkra på sin tes och vi vet inte vem som har rätt och därför bör det samhälle som inte tar hänsyn till frågan tillämpas.

En annan fråga har kommit upp som hänger samman med den här frågan brukar också vara mål för diskussion, nämligen den om skillnaden mellan ogillande av religion och person. Personligen känner jag många religiösa människor eftersom jag bor i närheten av Sveriges Jerusalem, Jönköping, men givetvis ogillar jag dem inte. För vissa är detta mycket svårt att förstå, antingen eller tycks man tänka. Men det finns faktiskt en tydlig skillnad och för att bäst förklara den bör jag först förklara varför jag ogillar religion. Eller i alla fall den affekt det har på människor (som även kan vara positiv) och som är aktuell i sammanhanget.

Religion skadar i den meningen att människor kan rättfärdiga handlingar som annars är moraliskt förkastliga. I Richard Dawkins bok – The god delusion – kan man läsa om en undersökning som gjordes på israeliska skolelever. Eleverna fick frågan om de var moraliskt av Joshua att invadera, slakta och förstöra Jerico. Till min egen förvåning svarade en majoritet av eleverna att det var moraliskt rätt och riktigt men ännu mer förvånad blev jag när jag fick läsa anledningarna  till att det var fel (minoritetens kommentarer): Han var ju tvungen att beblanda sig med araberna! När man gjorde om testet på en annan israelisk elev- och testgrupp med andra namn på figurerna ansåg en majoritet att det var moraliskt förkastligt. Undersökningen tycks utgå ifrån att israeliska barn är en homogen grupp, vilket jag ogillar men undersökningen talar trots detta klarspråk.

Alla människor har en uppfattning om vad som är moraliskt, oberoende gud/gudar, men den kan göra människor ondsinta. I praktiken innebär detta att jag ogillar religion men gillar i allra högsta grad människor.