Lust, lycka och hedonism

Någon gång när jag precis skapat den här bloggen för 14 månader sedan hade jag en period då jag skrev mycket om lycka. Med lite mer kunskap med mig hoppas jag att dem konstiga idéer jag hade då kan bli lite mer vettiga idag. Jag hoppas att ingen får för sig att gräva i gamla inlägg nu för en del är verkligen mycket konstiga idéer. Kanske finns det något stycke som jag fortfarande kan anse vara rationellt men det mesta är nog rent ut sagt skit.

En grundsats jag som jag hade då kan jag dock fortfarande stå fast vid. Lycka uppstår när dess motsats upphör att existera. Epikuros var inne på en liknande tanke när han postulerade att lust är frånvaro av lidande och smärta. Inte helt överraskande skriver jag under hans postulat. Om inga traumatiska händelser skulle ske, skulle vi leva lyckliga. Tyvärr skulle vi också var mer känsliga för traumatiska händelser. Ur detta vill jag alltså inte härleda att man ska leva som en tråkiga person för att kunna vara lycklig. Man ska tvärtom jaga sin mening med sitt liv, vad det än må vara (förutsatt att man anser sin lycka vara värdefull).

Jag hade inte tänkt att det här inlägget skulle bli så personligt för den som läser det och därför går jag vidare med gudar, hur underligt det än må låta. Anledningen är att det som möjligen motsätter ett sökande efter livsmening är just religion och gudar. Så långt står Epikuros och jag nära varandra, människans frihet är ofta en förutsättning för hennes lycka. Det är nästan alltid så att det är endast utan auktoriteter kan sökandet nå till de gränser som det kräver. Människor kan givetvis finna lycka i att tillbe en gud och då har jag ingenting att invända, tvärtom skulle jag bli något glad då ytterligare en del mänsklig lycka är gjord. Men jag släpper inte händelsen utan vidare, min nyfikenhet tillåter inte att religionen skänker lycka utan att jag vet varför.

För att svara på min nyfikenhet måste jag gå tillbaka till var jag började det här inlägget. Lyckan består av frånvaron av lidande och smärta. Det verkar som att troende människor, genom sin tro, ges skydd från dåliga händelser. Två saker är viktiga att observera: min senaste utsaga säger ingenting om gudars existens samt att religionen också kan vara orsak och inte bara skydd. Problematiken verkar ligga i indoktrinering, eller när någon blir religiös av en annan orsak än att uppfylla sin egen lycka. Häri ligger också vikten av ett sekulärt samhälle som jag gärna åberopar.

Om religionen bär den rollen att det är något man väljer som en fri människa så har jag ingenting att invända förens samma människa har en annan uppfattning om naturens beskaffenhet eller moral. Om diskussionen håller sig till rationella argument blir det säkert en intressant diskussion. Men religionen eller dess heliga skrift är inget sådant rationellt argument.