Självmord

Självmord är ett av de många ämnen som fortfarande är tabu att prata om. Detta har ödesdigra konsekvenser och ämnet måste därför föras upp till ytan. Regeringen satsar nu 2,6 miljarder på psykiatri, vilket kan vara ett steg i rätt riktning. Förutsättningen är förstås att socialstyrelsen använder dem rätt men jag är tyvärr tveksam. Detta lämnar jag dock till ett senare tillfälle. Istället ska jag göra det som kanske behövs allra mest just nu. Jag ska tycka till om självmordet!

Det finns främst två punkter att tycka till om angående självmordet. Det ena är om det är tillåtet och det andra är hur man ska reagera på det. Min utgångspunkt i båda frågorna är att resultatet ska vara så humant som möjligt. Jag tror att väldigt många människor kan hålla med om detta (även många regeletiker), i alla fall idag (något jag återkommer till). Det kan dock konflikter när man går vidare om hur detta resultat ska uppnås.

För en humanare värld tycker jag att självmord ska vara tillåtet. Det hör till en människas bestämande över sig själv att göra helt enkelt. Precis som man ska ha rätt till aktiv dödshjälp ska man ha rätt till självmord. Om jag får göra gissningar i den här bloggen så skulle jag just nu vilja gissa att en stor del av i alla den svenska befolkningen håller med mig om att självmord ska vara tillåtet. Trots det är självmord tabu att prata om. Förklaringen måste finnas i historien, inte sant?

Och om man tittar på självmordets historia stärks tesen. Genom västvärldens historia (och säkerligen även i andra länder men det vet jag mindre om) finner man en negativ syn på självmord. Epicuristerna i Grekland under antiken var bland dem sista att anse att självmord var tillåtet. Tomas Aquinas, Platon och Kant är några av de filosofer som ansåg att självmordet var oförlåtligt. I England vad det brottsligt fram till 1961 och straffades fram tills dess med ett par år i fängelse. Det ansågs av vissa jurister vara extra brottsligt att begå självmord eftersom det var ett brott mot både monarken och Gud.

Just det, Gud. Han skapade världen och såg att det var gott. Detta inkluderar förstås livet som är gott och enligt Gud och som därför inte får avslutas. Man får inte dräpa och detta inkluderar att dräpa sig själv. Så tycks man ha resonerat om vi backar tiden några hundra år. Givetvis kan jag inte lägga någon skuld på dagens kristna och judiska församlingarna den här gången men åter igen har kyrkan visat sin in-humanitet och ovilja att sätta någon annan än Gud i centrum för sin uppfattning om livet. Det har visat sig att konsekvenserna är förödande på många håll. Jag bör dock tillägga att kyrkan givetvis inte är ensam faktor. Kant hade inte Gud som bas utan människan när han skrev att ”självmord är ett brott mot mänskligheten”.

Den med ett starkt minne kommer ihåg att jag också ville ta upp en annan del av självmordet. Hur ska vi regagera? Jag har hittills behandlat självmordet som en etisk fråga och som med de flesta etiska frågorna är det allra viktigaste hur man ska reagera. Det är ju trots allt syftet med all etik. Jag ska inte skriva om hur vi som individer ska regaera när det sker i vår nära omgivning, därom är jag för dåligt bildad. Men jag kan lite politik och det är på den nivån som vi bör göra insatser mot självmord.

Som medlem i LUF fick jag möjlighet att fråga Jan Björklund om framtiden för psykiatrin och han svarade att det inte är ett mål för politiken och pratade om psykiatrireformen på 90-talet som den ondska man riskerar att lösgöra. Minst en politiker vill alltså distansera sig från psykiatrin. Jag är av en annan uppfattning. Den mest etiska reaktionen är att på alla sätt man kan förhindra dem. Politker, just nu, inser detta och regeringen har gett pengar till socialstyrelsen men har inte vågat ge dem ett syfte. Pengarna har försvunnit och kanske för att det är för lite pengar (ca 250 miljoner per år sedan 2006). Självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna i Sverige och den vanligaste bland unga män. Psykiatrin måste byggas ut! Som en vän av lyckan är detta för mig uppenbart.

Om Michel Onfray och debatten kring ateism

Jag tror att Unga humanisters ordförande, Knut Stahle, läser den här bloggen och kanske kommer han att bli lite skeptisk till mitt bloggande nu när jag kommer att kritisera hans favoritfilosof. Framför allt är det hans (Michel Onfray) sätt att se på ateismen. I hans bok ”Handbok för ateister” blandas ateism med diverse olika saker på ett sätt som jag ogillar. Ateism är en uppfattning om världen vi lever i och inte en uppsättning sanningar. Som vanligt hos många stora ateistiska författare är ödmjukhet inte något som kantar argumentationen i hans bok.

Själva debatten kring tro&vetande är över huvud taget svår att gå in i utan att presentera argument som är direkt hånande då det mesta är hånande mot religioner. Jag anser att det är rent löjligt att tro på Gud, det är en vän som inte finns men som tydligen behövs. Det finns inga skäl att tro på honom ändå gör miljoner människor just detta. Hur ska jag då med ödmjukheten i behåll presentera ett eller flera argument som visar det absurda med att tro på Gud? Jag har fortfarande inte kommit på någon bra metod och föredrar därför fortfarande att diskutera saken på en väldigt teoretisk nivå. Jag nöjer mig helt enkelt med att säga att det inte finns några skäl att tro på Gud. Den dagen bevis finns kommer jag att tro på Gud.

Men åter till Michel Onfray och hans giftemål med en organiserad ateism. Ateism kan inte organiseras. Michel Onfray, om jag förstår honom rätt, vill och tror det är möjligt för ateismen att organisera sig och skjuta ifrån sig religionen. Detta skulle dock inte organiserad ateism utan organiserad religionsförakt. Ett alternativ skulle så klart kunna vara min livsåskådning, humanismen. Humanismen ogillar religion men skiljer sig från (bara) religionsförakt eftersom den dessutom ger ett etiskt alternativ. Humanismen har till skillnad från ateismen värderingar. Värderingar som utgår från människan.

Jag vet inte riktigt varför Michel Onfray hänger fast vid att det är ateismen som är det värdringssystem som är bättre än religionen. Kanske är det för att få fler läsare att hålla med. Det finns trots allt väldigt många ateister som inte är humanister. Kanske är Michel Onfray en sådan. Att vara humanist innebär dock att värdera människans förnuft högt och denna värdering leder till att ingen humanist kommer att tro på Gud om det inte finns förnuftiga skäl till det. På religionssidan håller man givetvis inte med. Här pratar man istället om tron som vägen till att göra sig en uppfattning om ett påstående. Jag får kunskap genom min tro och inte genom mitt förnuft. Dessa två helt olika utgångspunkter försvårar debatten.

Ska vi ut på torget och indoktrinera några barn?

Jag trodde vid det här laget att svenska religiösa församlingar hade så stort tryck från allmänheten att man inte vågar aktivt indoktrinera barn och än värre som för 10 dagar sedan, 5 september, argumentera för saken! Men i dagen kan man alltså läsa Rinkeby internationella församling argumentera för att man ska börja indoktrinera barn såsom man gjorde förr. 

Artikeln kretsar kring söndagsskolorna men jag tror att söndagsskolorna är ett uttryck för en inställning som kyrkan har. Kyrkan vet att barn har lättare att ”hitta Gud” som barn då det kritiska tänkandet ännu inte har utvecklats i ett barn. Jag förstår att kyrkan vill informera om sin lära. Jag vill informera om min humanism och nå många människor men varför riktar man sig så intensivt till dem som inte har några erfarenheter att sätta emot. Jag har aldrig sett verken demoner eller änglar och därför anser jag att det är absurt att dessa skulle existera. Ett barn har inte samma förmåga att se det absurda i resonemanget

Rinkeby internationella församling (som jag kallar RIF hädanefter) måste verkligen anstränga sig för att dölja deras, enligt mig och allmänheten, omoraliska verksamhet. Att ”nå nya barn som annars aldrig skulle få höra om Jesus” måste för de allra flesta vara ihåligt. Barn bör inte få höra om Jesus för ens de är gamla nog att kritisk granska de påståenden som Jesus lär. Chansen att de tycker att idén om en man som korsfästes och dog under antiken för att sedan på gudomlig väg väckas från de döda är absurd är ganska stor. För tänk efter egentligen. De religiösa myterna är ju sannerligen konstiga, absurda och helt utan skäl att tro på.

RIF vill inte stanna vid att ha en kyrka som man som troende kan komma till om man är religiös. De vill ut på torg och övertyga barn på offentliga platser. Om just barnbiten skriver skribenterna själva: ”Runt Järvfältet i nordvästra Stockholm är vi några församlingar som de senaste åren satsat på att nå barn som aldrig kommer till kyrkan.”.Barnen ska alltså, om jag förstår dem rätt fångas in i liten ålder för att gå i söndagsskola och lära sig den sanna läran.

Vad RIF menar med att vara internationell framgår i slutet av artikeln då man först nämner fördelen med kulturell mångfald. Jag håller med dem så långt men när dem sedan går vidare med att även barn med föräldrar som tillhör en annan religion måste finna Gud protesterar jag högljutt. Det verifierar också den uppfattning jag var rädd att RIF har. Man vill sprida kristendomen till barn oavsett vilken situation barnet är i. Har något barn kommit fram till fel uppfattning ska han eller hon formas till en sann kristen. Syftet kommer strax efter: ”Budskapet om Jesus är så bra och därför måste vi ge det vidare till Sveriges barn. Låt oss på nytt hitta vägar att ta budskapet om Jesus till barn som annars aldrig kommer till kyrkan, inte minst till alla nya svenskar, med ursprung i många olika länder. Detta tror vi är en nyckel till att se en negativ trend vända.”. Det talar för sig själv, inte sant?