”Andliga behov” och Sveriges andliga situation

Fler och fler kristna profiler hävdar att kristendomen får allt större plats i den svenska andligheten. Samtidigt tappar svenska kyrkans kyrkor besökare och frikyrkornas medlemsantal sjunker med undantag av Livets ord och möjligen Pingstkyrkan. Så hur menar Siewert Öholm m.f.?

Kanske behöver man reda ut vad man menar med andlig situation och vad som är kristet. Om jag kommer ihåg mina siffror rätt tror ca 10 procent (år 2000) på svenska kyrkans lära. Därmed är det inte sagt att 80 procent är ateister. De flesta svenskar har nog ”jag tror på något men jag vet inte vad”-uppfattningen. Den skara blir emellertid mindre. Är förklaringen att människor blir kristna och, som Ulf Ekman, Siewert Öholm m.f. hävdar, att Sverige återkristnas.

I så fall är statistiken mycket underlig. För i själva verket är det Humaniströrelsen (i sammanhanget bör sägas att humanister är ateister och agnostiker) som får flera medlemmar. Beror denna ökning för Humanisterna på Christer Sturemark, under vars ledning Humanisterna fått en enorm ökning? Hur mycket jag än vill ge Christer Sturemark beröm så vill ändå inte ge honom allt för stor roll. Under hans ledning har New age kommit och gått, buddihismen ryckte med sig Claes Malmberg men drog sedan vidare och bort ur horisonten och fler likartade händelser bidrar till att man kan tro att livsåskådningsfrågor är helt enkelt på modet. Detta i takt med att Christer Sturemark är bra på att synas har gett Humanisterna medlemmar. Materialismen har försvunnit och människor har åter igen börjat intressera sig för livets djup (om det finns något sånt).

I en sådan här diskussion blir det aktuellt att prata om andliga behov. Vad är först och främst andliga behov? Vi vet att materialismen inte dög eftersom hela Sverige (andra länder vet jag så lite om) börjat vakna och letat efter andlighet. Alltså måste det finnas något utöver prylar som spelar roll, något man från kristet håll förmodligen skulle kalla för längtan efter gud. Jag skulle dock vilja kalla det livsmening helt enkelt. Varje människan behöver en mening med sitt liv för att må bra. Människor kan må mycket bra utan gudar i sitt liv. Ett ateistiskt liv behöver inte vara tomt på mening. Människan kan själv finna livsmening och leva bra. Hade gudar haft en avgörande roll hade alla ateister haft ett tomt liv, vilket i alla fall inte jag har. Man kan kanske använda livsmening och andlig behov synonymt?

Om så är det ju inte underligt att materialismen för ett par decenier sedan resulterade i en tillbakagång (idag) då man åter sträcker sig efter andlighet. Allt fler njuter av vänskap, bra musik och andra källor till andlighet. Vissa kommer hitta det i en eller annan gudstro som förvisso med högsta sannolikhet är en tro på en gud som inte finns men som ändå skänker en del lycka. Detta är så klart ingen anledning till debatt för ens personen i fråga gör anspråk på att den uppfattningen ska råda över min. Då måste vi debattera saken som så ofta sker. Jag kommer då hävda att gudstron har berört den intellektuella hederligheten negativt.

Vetenskapens trovärdighet

På bokmässan (då jag stod i Humanisterna/Fri tanke förlags monter) för några veckor sedan hade jag en diskussion om vetenskapens trovärdighet med en förbipasserande. Flera rent naturvetenskapliga frågor som ännu är obesvarade blev ställda till mig och andra olika typer av argument om avsåg att bryta ner vetenskapens trovärdighet. Till slut gav han mig tips på ett par videos som skulle ifrågasätta vetenskapen. Jag har nu tittar på dem och ett par mer fundamentala filosofiska frågor dyker upp som jag kommer till senare.

Som exempel på vetenskapens otillräcklighet gavs tomrummet mellan atomkärna och elektron. Mellan dessa subatomära partiklar finns till den grad man vet ingenting. Materia är således mest tomrum. Detta är förstås ingen nyhet för de allra flesta men här finns enligt min motdebattör en fråga att besvara som inte ännu blivit besvarad. Vad finns mellan de subatomära partiklarna? Mitt omedelbara svar var förstås att det inte finns något mellan en proton eller neutron och en elektron. Det finns helt enkelt inget skäl att tro att det skulle finnas något i tomrummen. Istället är det rimligt att tro att det just är tomrum. Det finns inget skäl att tro att det skulle finnas något annat.

Men detta, i kombination med det faktum att vi bara tar in en mindre del av våra förnimmelser i medvetandet, ger upphov till en ny frågeställning. Om vi inte medvetandegör alla sinnesupplevelser, hur vet vi då vad som finns mellan de subatomära partiklarna? Vad det gäller just subatomära partiklar blir det besvärligt att diskutera eftersom vi inte observerar kvarkarna genom förstoring. Men samma frågeställning gäller andra naturvetenskapliga områden (vilka jag inte ska gå in på närmare eftersom jag inte är naturvetare). Min filosofiska slutsats blir dock att vi kan lita på att det bara finns tomrum där, vilket jag förklarar med evolutionsbiologi men det tar jag upp längre ner.

Jag tror att vi kan lita på våra sinnesupplevelser till en relativt hög grad. Vi kan bygga hus och göra teknologi som fungerar byggt på påståenden som har sin grund i våra observationer (och sedan testad enligt vetenskapliga metoder). Det är därför rimligt att tro att våra förnimmelser är tillförlitliga nog att leva efter och göra vetenskap på. I slutändan handlar det om vilka sinnesupplevelser vi faktiskt tar in till vårt medvetande och framför allt varför vi tar in det.

Man måste gå över till en annan vetenskap, biologin och evolutionen, för att få svaret. Vi förnimmer helt enkelt det som vi tjänar på att förnimma för vår överlevnad. Jag behöver förstås inte gå in på vad detta är för något, sådana erfarenheter har alla människor. Men vad är det som vi inte uppfattar? Vi uppfattar inte svaga brus från ventilationen under en föreläsning till exempel. Det har inte varit värt att lyssna på detta genom vår evolutionära historia och därför rensas det bort.

Det vi hör är istället det viktiga. Dem stora händelserna. Det är också dessa som vi gör vetenskap på. Om det som inte kommer in till vårt medvetande kan vi inte göra vetenskap på (med vissa undantag såsom ultraljud som trots det utgår från det ”vanliga” ljudet).

Man bör också nämna att detta är en fråga om skillnaden mellan objektiv verklighet och subjektiv upplevelse. Om det råder en skillnad är det en illussion och dessa kan leda till att vi tar till oss felaktig fakta. Vetenskapen tar hand om problematiken genom intersubjektivitet. Om alla upplever samma sak på olika platser när man gör samma orsak till händelsen man observerar är det rimligt att tro att vi har observerat korrekt och att det inte är en illussion.

Religionsfrihet och tolerans – den sekulära staten

Allt sedan Humanisternas utspel att religionsfriheten är en överflödig lag har det funnits en missuppfattning att Humanisterna vill avskaffa religionsfrihetens innebörd. Detta vore emot Humanismens värderingar och är falskt. Religionsfriheten är mycket viktigt men det är då viktigt att komma ihåg att religion också är ett mål för kritik. Detta missuppfattas ibland som att vi vill förbjuda religion vilket också är falskt.

Frågan om den sekulära staten blir allt mer aktuell och därför hoppas jag att detta blir ett återkommande ämne i den här bloggen. Bäst vore ju dock förstås om jag inte behövde skriva om saken.

Religionsfriheten är viktig för toleransen. Tolerans är en av de frågor som ligger mig allra närmast om hjärtat och därför är det tråkigt att Humanisterna har framstått som intoleranta och arga. Verkligheten är faktiskt närmare motsatsen. Humanismen tror på medmänsklighet och tolerans och kritiserar religion delvis på basis av att det är religionerna som bidrar till intolerans. I en allt mer globaliserad värld med ett allt mer mångkulturellt samhälle blir det allt viktigare att religionerna klarar av att samexistera. I Sverige är det naturligtvis inte något religiöst krig men religionen har bidragit till försämrad integration (givetvis inte som ensam faktor).

Den här Humanisten ser det som mycket viktigt att göra religionen till en privat sak. Därmed inte sagt att religionerna inte får samlas och organisera sig (det ingår i begreppet religionsfrihet att få göra detta). Min poäng är att det inte är ett giltigt argument att basera lagar på sin religiösa tro. Ingen religiös tro kan styra mitt liv och bör heller inte styra det samhälle som jag lever i. Att till exempel förbjuda abort eftersom gud såg att livet var gott är inget giltigt argument om man inte tror på en gud som såg att livet var gott. Det ska därför inte finnas en lag om abortförbud som omfattar alla troende som icke-troende. De lagar som baseras på heliga skrifter ska vara frivilliga att följa och statens lagar ska vara baserade på förnuft och medmänsklighet som en majoritet av befolkningen anser vara god nog att rösta på.

Åter igen finns tolerans med i bilden. Att, som bland annat Clapham-institutet, hävda att just den religion som man själv tillhör ska vara den religion som står i centrum för politiken är att bjuda in till religiösa motsättningar. Låt mig göra en överdrift så att det blir lättare att förstå min poäng. Ponera att det i Sverige beslutas att bli lag på att alla människor ska gå och be i svenska kyrkans kyrkor varje söndag oavsett vilken religion man är anhängare av. Då är det inte så svårt att dra slutsatsen hur andra religiösa samfund skulle reagera. Att politik och religion separeras är viktigt för toleransen även om detta ovan var en klar överdrift.

Det finns dock människor som gör motstånd mot ett sekulariserat samhälle och som istället vill återinföra statskyrkan. Om jag inte missminner mig är Torbjörn Tännsjö än av dessa. Hur resonerar man? Att separera staten från kyrkan var ett steg i rätt tiktning men fortfarande är över 80 procent med i Svenska kyrkan, trots att bara 15 procent tror på Svenska kyrkans lära. Det finns fortfarande skäl för Humanismen och Humanisterna att synas i debatten för ännu finns religionen kvar i politiken och den gör anspråk på en allt större plats.