Har ni hört – jag får inte fira jul

Så här i jul-tider kan det kanske vara aktuellt att skriva några rader om julen. Framför allt på grund av en erfarenhet jag fick när jag här om veckan var och informerade på ett gymnasium om min livsåskådning. Jag fick upprepade gånger frågan om jag firar jul. Jag firar jul så frågan var på inget sätt svår att svara på men efteråt blev jag lite förvånad. Nästa varje gång jag fick den här frågan slutade det med en diskussion om hur vidare jag hade rätten att fira jul. Jag tycker, inte minst i egenskap av Humanist, att det är en självklarhet att alla människor ska få fira högtider på valfritt sätt.

Jag förstår inte riktigt hur man kan anse det vara demokratiskt eller liberalt att förbjuda någon från att fira en högtid. Jag ser det ett ganska allvarligt angrepp och jag tycker att religionsfriheten borde tolkas på ett sätt så att jag som ateist även får fira högtider hur jag vill. Julen är så klart meningslöst ur ett rent religiöst perspektiv för mig men den har ett värde eftersom det är en familjetradition. Jag tror att samma sak gäller för många svenskar. Man firar jul för att man alltid gjort det snarare än att fira Jesus födelse.

Om jag väljer att fira jol mitt i sommaren och då dela ut presenter till min bekantskapskrets skulle ingen ta illa upp. Problematiken tycks var att jag använder mig av ordet jul och ändrar dess innebörd. Julen har alltid handlar om Jesus födelse och jag har inte rätten att hux flux förändra vad julen handlar om menar man. Min syn är på saken är att julens betydelse är individuell. Julen kan omöjligen uppfattas på exakt samma sätt av alla de miljoner människor som firar den. Skillnaden är extra stor mellan olika länder. Den amerikanska julen ser inte ut på samma sätt som den tyska och den tyska är inte alls lik den svenska. Det ter sig därför, för mig, uppenbart att julens innebörd är subjektiv. Det är därför omöjligt för någon att referera till sin egen julkänsla eller uppfattning om julen och säga att det är en objektivt rätta.

Jag tror att denna diskussion vittnar om religionens intolerans på ett ganska bra sätt. Orsaken till att debatten kring detta över huvud taget existerar beror på religionens natur. Den gör anspråk på objektiva sanningar (eller givna av subjektet gud) som inte får rubbas av varken religiösa eller icke-religiösa. Att till varje pris upprätthålla ett visst beteende och kräva att alla gör detta är rent livsfarligt och förekommer enbart inom religionen. Denna diskussion om julen kan tyckas vara ganska harmlös men jag tror det vittnar om ett större fenomen inom religiösa livsåskådningar.

Min rätt att fira jul på valfritt sätt är eller borde vara en mänsklig rättighet. Det enda som tycks stå i vägen för detta är religionens krav på att jag som inte delar deras tro ändå ska följa deras regler. Detta är en absurd tanke då julens betydelse är individuell.

Lite om början av existensen

Oftast brukar jag behandla ID/kreationism som en ganska homogen grupp. Det som skiljer dem åt är inte särskilt mycket. I en fråga är det dock nödvändigt att skilja dem åt. Frågan om universums ålder är så långt jag förstår en kontrovers även inom rörelsen. I frågan skiljer sig de olika förespråkarna för kreationism/ID ganska starkt. En liten stund av min kväll kommer jag att ägna åt detta eftersom jag inte hör så mycket om det. Jag kommer också att argumentera för Big bang. Enligt ID-förespråkare är jorden ca 10000 år gammal eller enligt andra ca 6000 år gammal. Universum tror man är ungefär lika gammalt. När gud skapade jorden skapade han också universum.

I en artikel om universum kan det väl vara lämpligt att börja med dess födelse. Jag återkommer till hur det är ordnat senare. Men först ut: Big bang! Big bang är alltså idéen att energi blev materia vid ett tillfälle då rummet expanderade. Detta förklarar varför något finns alls. Kreationister/ID-förespråkarna argumenterar dock för att världen är ca 10000 år gammal (i enlighet med bibeln) och det blir därför aktuellt att lägga fram bevis för varför jag och många intellektuella tror på big bang ( för ca 15 miljarder år sedan) framför gud som förklaring.

Det finns flera sätt att bevisa att universum är betydligt äldre än 10000 år gammal. Det enklaste att förstå är det faktum att när forskare tittar på stjärnor kan man titta på stjärnor långt mer än 10000 ljusår bort. Ljusstyrkan hos vissa stjärnor indikerar att stjärnorna är mer än 50 miljoner ljusår bort och därmed måste förstås universum vara över 50 miljoner år gammalt för att vi ska kunna se dem.

Ett annat argument för att universum skulle vara mycket yngre än vi tror är det faktum att de, i våra teleskop, yngsta galaxerna i vårt universum ter sig mycket välutvecklade. Det tycks ju inte finnas någon tid för denna utveckling att ske menar man och därmed måste det finnas en intelligent designer. Ju äldre en galax är ju mer komplicerad blir dess natur. Faktum är att det sista är rent falskt. En galax speciella spridning av himlakroppar (komplexitet) styrs av gravitation från andra galaxer som drar till sig det himlakroppar som ligger längst ut. Det är förstås inte himlakropparna i sig som står för den stora delen av gravitationen utan mörk materia.

Ett sista argument mot Big bang ska jag orka med att möta innan artikeln blir för lång. Man brukar tala om att energin som finns i universum är konstant. Det vill säga att mängden energi inte förändras. Därför måste det finnas en intelligent designer som skapade energin. Det är förvisso sant att energin är konstant (energiprincipen) men det finns helt naturalistiska teorier om hur den uppkom. I universum finns singulariteter (en punkt där varken tid eller rum finns och därmed inte naturlagar) och därför är det helt möjligt att energin skapades i en sådan. Det vill säga att all energi trycktes ihop till en sådan punkt där den sedan blev materia vilken krävde mer utrymme (Big bang).

Big bang ger, även om jag inte nämt alla argument mot den, ett ganska bra alternativ till lösning på problemet om hur allt blev till. Det går att förklara alla ovannämnda kritiska punkter utan att stoppa in gud i processen. Att ändå göra detta är att gå emot Ockhams rakkniv.

Vad händer med psykiatrin?

Det är underligt hur man i många länder, inklusive Sverige, inte riktigt vill ta tag i psykiskt sjuka människor. Inom vården är givetvis dessa en minoritet men trots det behöver psykiatrin mer uppmärksamhet. Att vara psykiskt sjuk innebär att livet inte är njutningsfullt. Som hedonist vill jag skapa ett samhälle som är ordnat så att alla har möjligheten att leva ett så njutningsfullt liv som möjligt och därför är psykiatrin och vården över huvud taget viktig. Trots det får inte psykiatrin den uppmärksamheten den bör.

Det finns idag många psykiskt sjuka i Sverige. Dessa är i behov av en vård som på många platser inte kan ges. Över en halv miljon människor äter idag anti-depressiva medel. Piller i all ära men dessa botar ingen. Problemet är välkänt men lösningen – mer piller – är billig och därför finns det ingen vilja att välja andra lösningar. Eller kanske bör man säga det i singularis, lösningen. Landstingen börjar vakna och samtalsterapi erbjuds allt mer. Ett steg i rätt riktning men det kunde gått snabbare om problemet uppmärksammats. Varför sover media?

Man brukar säga att psyket mår bra om kroppen mår bra. Det är ingenting man bara säger som ett gammalt ordspråk, det är med vetenskapens hjälp också bevisat sant. Om man ska ta hand om alla människor som av någon anledning kommer i kontakt med vården bör således psyket vara av stor vikt, inte minst eftersom psykisk hälsa är viktigare än fysisk. För visst är det så att vårdens främsta uppgift borde vara att hjälpa människor att må bra?

Jag kan faktiskt inte komma på särskilt många argument för att psykiatrin ska gömmas. Som jag ser det är enda anledningen till att man tar avstånd från att lyfta upp psykiatrin i ljuset tradition. 50-talets psykiatri kantas av tortyrliknande behandlingar. Ingen brydde sig egentligen om de psykiskt sjuka. Istället ville man massförvara de sjuka och lugna dem med diverse metoder som idag skulle betraktas som djupt inhumana. Även om psykiatrin har utvecklats snabbt sedan dess finns psykiatrin inte med som en stor och viktig del av sjukvården.

Jag behöver inte skriva vilken filosofi eller värdegrund som gör mig kritisk till att psykiatrin göms undan. För alla de etablerade ideologierna är det uppenbart att psykisk hälsa är viktigt. Man kan inte ignorera närmare 600 000 svenskars hinder mot att leva ett njutningsfullt liv. Det borde vara a och o inom vården att värdera psyket högt som en följd av att lägga konservativa värderingar om psykisk ohälsa bakom sig.