Lika utbildning för alla människor

För någon veckor sedan gick skolfront på kunskapskanalen, vilket jag vanligtvis inte tittar på men som den dagen hade ett intressant ämne. Man frågade sig över integrationsproblemet att barn från andra kulturer inte vill delta på sexualundervisning, idrottslektioner m.m. Hur ska skolan handskas med detta problem. Tvång? Eller kanske en anpassad utbildning?

I enlighet med barnkonventionen vill jag förespråka det som är bäst för alla barn men framför allt (i det här inlägget) de barn som går i skolan och som har en kulturell bakgrund, av en sådan art de inte tillåts (av deras föräldrar) att delta i stora delar av undervisningen. Bäst har dessa om de integreras i det svenska samhället och det svenska samhället har inte den kulturella bakgrund som deras föräldrar har och det är häri problemet ligger.

Jag vill inte kritisera kulturrelativismen i det här inlägget. Jag vill inte lägga fram vår värdegrund som bättre, inte idag. Jag vill däremot argumentera för att en annan kulturs inträdande i Sverige hämmar integrationen och man får därför som invandrare anpassa sig till Sveriges kultur, vilket förstås resulterar i ett kritiskt förhållande till kulturrelativismen.

Det ter sig till en början ganska uppenbart vad som vore bäst ur integrationsproblem för det allra flesta tror jag. Även om man sällan säger det i debatten måste man erkänna att allra bäst vore det förstås om vi alla vore likadana. Ur strikt integrationspolitisk synvinkel förstås, i annat fall ska vi givetvis vara mycket glada över att vi är mycket olika. Men när skillnaden blir så stor mellan oss, att den ena gruppen blir rädd och sätter sig över den andra då blir det problematiskt. Då skapas de integrationsproblem som vi har idag. Att i detta fall börja argumentera för att vi ska fortsätta vara lika ”olika” kommer leda till att klyftan mellan den dominerande och den som domineras bibehålls. Att sedan argumentera för detta av anledningen att förbättra situationen för de som domineras är absurt. Det är kontraproduktivt.

Men barnkonventionen då! Enligt barnkonventionen ska barnet alltid stå i centrum och inte kan det väl vara att barnet väl att tvinga henne till det ena eller det andra? Jo, vi gör det hela tiden när de uppfostras. Vi gör det till och med för att vi sätter dem i centrum. Det är just därför att vi vill att deras liv ska bli långa och lyckliga som vi guidar dem och lär dem hur man lever ett gott liv.

När man ändå är inne på konventioner finns det ytterligare en konvention som man så gärna hänvisar till även om det inte kom upp i skolfront (tror jag). Nämligen Europakonventionen, där man slår fast att föräldrar har rätt att uppfostra sina barn enligt egen ”religiös och filosofisk övertygelse”. Här kommer religionen in och här kommer också barnkonventionen in. Om jag måste välja mellan barnens rätt till ett liv, där de kan välja den personlighet och den form av liv som passar de bäst och föräldrarnas rätt att färga sina barn med sin religiösa övertygelse slår den första över eftersom jag anser att barnets rätt alltid måste komma först i sådana här frågor.

Men låt oss ändå tänka oss att vi ger religionen företräde. Vad händer när människor istället hänvisar till filosofisk övertygelse. Det vill säga att man exempelvis vägrar att tillåta att barnen över huvud taget går till skolan eftersom det motsäger vad de i sin kultur lärt sig. Vad händer då med integrationen? En liten tanke kanske men jag ska förstås inte argumentera mot en verklighet som inte finns. Min poäng är att religionen här tillåts ställa sig över det mänskliga värdet. Religionen går före människors väl och ve. Som humanist vill jag sätta människan i centrum och det innebär att religion, kulturrelativism m.m får ställa sig åt sidan så att människor kan må bra.

Samhället bör acceptera alla människor oavsett personlighet och samtidigt bör det integrera alla människor. Ge dem sysselsättning och en adekvat utbildning. Här ställer sig förespråkare av kulturrelativism och religiös övertygelse i vägen för barn med annan kulturell bakgrund. De tillåts inte få den adekvata utbildning som de behöver. Det är dags att sätta människan i centrum och nå en sekulär och medmänsklig lösning.

Blir det aldrig könsneutralt och så som vi vill ha det?

Civilrättsligt eller kyrkligt? Könsneutralt eller bara för heterosexuella? Vem lägger den rätta propositionen? Äktenskapet har trasslat ganska rejält utan att man egentligen kommer så där fruktansvärt långt. Jag vill med det här inlägget kritisera KD, den negativa synen på homosexualitet som finns inom det partiet. Jag vill dock på något vis inte fästa mig allt för mycket vid KD eftersom det finns andra bovar. Äktenskapsfråga är förvisso bred men jag har behov att ge flera olika delar av äktenskapsfrågan en känga kritik för att det inte blir bättre. Jag är kort sagt frustrerad.

Störst går först och stört är otvivelaktig frågan om det könsneutrala äktenskapet. Idag är det inte könsneutralt av den simpla anledningen att blockpolitiken sätter käppar i hjulen. Det är förstås mycket beklagligt att man inte kan få igenom en lagförändring på grund av vad som i stort sett är ekonomi-politiska skäl i en inte särskilt ekonomi-relaterad fråga. Alla partier utan ett skriver dock utan tvivel under på idén om ett könsneutralt äktenskap.

KD vill till varje pris bevara äktenskapet av, som jag ser det, en enda anledning. Äktenskapet är för en kvinna och en man och ska så förbli. Juridiskt får registrerat partnerskap räcka menar man. Det är ordet som man slåss om och vill bevara och som motargument säger man sedan att ett ord inte spelar någon roll. Det spelar väl ingen roll om det heter äktenskap eller registrerat partnerskap? KD sätter skottet med en fullträff rätt i foten! Ett ord spelar oerhört stor roll. Tänk om de svarta i Sydafrika mitt under apartheid blir erbjudna ”schleevdom” istället för freedom. Och dessutom med argumentet att freedom det är ju trots allt bara för vita. Då ser ni kanske samma absurda diskriminering som jag ser i frågan om könsneutralt äktenskap.

Som Humanist är jag även en vän av det sekulära samhället. Att därför ge religion rum i vad som i grund och botten är statliga angelägenheter ser jag som felaktigt. Jag är således för ett civilrättsligt äktenskap som inrättas av staten och staten allena. Kyrkan kommer in efteråt och utför den religiösa cermonin såsom de behagar. Vi kan inte tvinga präster att viga människor som de inte vill viga och därför ska politiken ta makten över juridiken och etiken. Religion har inget företräde på juridiska frågor. Det är för mig uppenbart att lagar är politikens domäner.

Jag tycker att det var dags för läge sedan av de sex politiska partierna att ta sig i kragen, svälja stoltheten över sin politiska färg och driva igenom en lag som snabbt gör förbättringar för homosexuella. Faktum är att man på de allra flesta punkter är överens! Problemet med religionen är så enkelt löst. Det är bara att låta dem utföra sin verksamhet och låta politiken utföra sin. Var man på sin plats för att göra det bästa jobbet.