Mahmoud Ahmadinejad fortsätter den iranska hatlinjen

Inför Durban II var jag spänd. På förhandlingsbordet låg fram tills dagar innan konferensen resolutionen defamation of religion. Det fanns goda förutsättningar för att konflikten mellan västvärldens rätt att kritisera religion och andra rasistiska eller på annat vis diskriminerande ideologier och Irans önskan att minimera begreppet rasism till Israel och förbjuda kritik av det egna landets ideologi och islam över huvud taget. Mahmoud Ahmadinejad förstörde konferensen i början av sitt tal genom att återigen enbart prata om muslimers utsatta läge och Israel. Iran fortsätter att driva en hatlinje mot västvärldens demokratier som ser problem enbart i Israel och allt gott i islam. Iran sätter inte mänskliga rättigheter i fokus snarare är Allah högst upp på piedestalen.

Mahmoud Ahmadinejads tal är inte motbjudande för att det handlade om Israel i första hand, i alla fall inte enligt min egen åsikt. Det är motbjudande på grund av vad han inte pratar om. Mahmoud Ahmadinejad ignorerar givetvis avsaknaden av principen om människor lika värde inom det egna landet. Inom FN:s råd för mänskliga rättigheter har muslimska länder konsekvent kritiserat Israel och gett länder som Sudan desto mindre utrymme. Talet är motbjudandet för att det är uppenbart att det grundar sig i Allahs förmodade vilja. Den islamistiska republiken Iran är i ett religiöst krig ur deras egen synvinkel.

De delegater som fick ut igår (den 20 april) har fått kritik för att de inte är öppna mot Iran och deras kritik mot Israel. Den har hörts tidigare och vi känner till den. Hitler var en bra kille och Israel borde utplånas från världskartan. Notera förresten hur man ibland får höra att Iran inte borde sättas press på eftersom vi ska respektera deras suveränitet. Länder som exempelvis Pakistan med stöd av Iran la innan konferensen fram en resolution som hette defamation of religion. Den innebar att alla uttalanden om religion som av religionens anhängare anses kränkande ska förbjudas i lag i alla FN:s länder. Det är denna utveckling som jag oroar mig för. Hade jag befunnit mig på konferensen hade jag gått ut just därför att jag gillar att kritisera och lyssna på kritik. Jag skulle gå ut därför att fenomen och händelser ska kritiseras på grund av det felaktigheterna i dem, inte för att de står i motsats till koranens budskap.

Iran vill tillämpa Koranen. Västvärlden vill ha demokrati och mänskliga rättigheter. FN står för en rad av dokument som går tvärt emot Irans linje. De går emot koranens budskap enligt deras egen islamistiska tolkning. Det är här jag blir bekymrad. Iran skulle om defamation of religion gick igenom legitimt enligt FN få utöva sitt religiösa förtryck mot oliktänkande. Det positiva med FN skulle bli urvattnat och istället skulle världen som vi lever i, i större utsträckning handla om Allahs vilja så som den framgår enligt Irans islamistiska tolkning.

Delegaterna på Durban II gör helt rätt. De står upp för yttrandefriheten, ett brett synsätt på brott mot principen om mänskliga rättigheter. Jag känner mig nästan lite stolt över att Sveriges deligat vad med i tåget som gick ut ur salen.

Islamofobi och islamism

Ibland hör jag från de egna humanistiska leden att allt i islam är fullständigt ondskefullt. Precis på samma sätt som detta inte stämmer om kristendomen så stämmer det inte om islam. Men man bör vara kritisk mot den islamistiska falangen av islam, som växer sig allt större och blir allt mer fundamentalistisk. En fobi är en irrationell rädsla och i den meningen att man tar avstånd från islam och hela islam finns den men denna fobi är inte så utbredd (jag har inte sett den över huvud taget). Men vi bör vara uppmärksamma på islam. Islam är i grunden en ideologi som har en hel uppsättning riktigt läskiga idéer.

Om vi ska prata om en ideologi och den eventuella fara den utgör måste vi titta på konsekvenserna. Finns det något i konsekvenserna av islam som vi bör kritisera och vara uppmärksamma på? Det finns en hel del. Kvinnosynen är lik den vi själva hade under 1800-talet, tanken på ett paradis får människor att bomba sig själva och fientligheten som finns mellan arabländerna och väst eldas på av den gemensamma faktorn (i arabländerna) islam. Detta står i skarp kontrast till mina egna värderingar. Jag värderar istället mänskliga rättigheter, tolerans och en human etik.

Som jag antydde i början finns det debattörer som bara ser denna sidan av islam. Likt kristendomen kan islam bidra till att somliga individer får ett bättre liv. Men att ge denna delen av islam allt för mycket fokus är också en fara. I debatten kring islamofobi är det över huvud taget viktigt att komma ihåg distinktionen mellan muslimer och islamister. En muslim behöver inte vara anhängare av en rörelse som förtrycker men den snabbt växande islamismen är rent livsfarlig.

En muslim kan bli en islamist om han eller hon låter det kritiska tänkandets spärr flyta undan. Förnuftet är extremismens värsta fiende och många religioner förordar att förnuftet ska läggas åt sidan, vilket är otroligt farligt. Islamismen är en sådan religiös rörelse och islamismen bör vi vara mycket kritisk till om vi värnar om mänskliga rättigheter och en human etik.

Och det är just islamism som får mig att spärra ögonen. Alla ideologier som gör anspråk på politiken och sätter något annat än mänskligt välmående som självändamål bör man vara oerhört kritisk till. Detta innebär inte att jag vill förbjuda dem. Jag vill inte införa en ”sekulär åsiktsdiktatur” men jag vill ha kvar min rätt att kritisera de ideologier som jag tror driver mänskligheten till det sämre.

För mig är det obegripligt hur man kan se på islamismens utvecklig, såsom attacken på tvillingtornen, och sedan anse att den kritik som riktas mot ideologin som låg bakom är irrationell. Kritiken mot oss kritiker är möjligen berättigad om man vill skydda modernistiska muslimer men de behöver inte skyddas. Jag kritiserar inte västvänliga muslimer, jag kritiserar fundamentalismen som förtrycker kvinnor och låser människors potential. Jag kritiserar den eftersom dess likheter med andra ideologier som sätter något annat än människan i fokus är skrämmande.