Kreationism är en politisk fråga

Vetenskap och allmänhet gav härom dagen ut en undersökning (här i DN) som visar att 11 procent av den svenska befolkningen tror att gud skapade världen och människan och att någon naturlig utveckling aldrig har ägt rum. Det är problematiskt i och med att detta visar att förtroendet för vetenskapen och den ställning den har i samhället dalar. Detta är i sig problematiskt eftersom forskning finansieras av privata koncerner. Förlorar vetenskapen sin ställning, förlorar vi vetenskaplig forskning och vi kommer aldrig kunna bota aids eller veta hur livet uppkom. Framför allt är det den första som ligger i riskzonen och framför allt är det den typen av forskning som vi behöver och som hjälper oss i vår vardag. Tänk bara på finanskrisen och global uppvärmning så förstår du hur jag menar.

När jag tidigare har argumenterat för att kreationism är en politisk fråga som berör vetenskapens ställning har jag blivit bemött med uppfattningen att jag har fel och att detta inte är något problem. Forskningen tycks ju klara sig alldeles utmärkt på egen hand. Här vill jag efterfråga lite framförhållning. När 11 procent av svenskarna inte tror på en av vetenskapens mest etablerade teorier är det något som inte stämmer.

Jag tror att en lösning går att finna (om man nu ser detta som ett problem). Som så ofta bör vi undersöka orsakerna till varför förtroendet vacklar. Min egen och flera med mig tror att orsaken ligger i gapet mellan vetenskapen och allmänheten som i sin tur beror på att vetenskapliga frågor nu kräver så mycket expertis att det är svårt att förstå (enligt samma undersökning ovan tycker ca 45 procent att vetenskap och teknik är svårt att förstå). Tänk på en vetenskapsman som du hört talas mycket om. Var det Stephen Hawkins? Eller var det Einstein? För många tror jag att det är Einstein som kommer upp trots att det nu är över 50 år sedan han dog. Vår främsta fysiker heter nu Stephen Hawkins men honom är det många som inte känner till. Detta vittnar om att gapet har ökar och att människor i allmänhet betraktar våra vetenskapsmän som ett okänt något.

Lösningen då? Jo, jag tror inte att vi måste lära oss mera om vad vetenskapen sysslar med för att inse vilken betydelse vetenskapen har och varför sannolikheten att vi kommer fram med en lösning genom den är större. Istället tror jag att vi bör få större kunskap om hur forskning egentligen fungerar. Vi bör lära oss om vetenskapsteori! Vidare bör vi få lära oss i skolan hur det vetenskapliga samfundet fungerar.

Någon ville vädra debatten om abort

Ibland känns det som att vissa debatter gott kan slockna och dö ut. Såsom med slavhandel eller dödsstraffet. Det är frågor vi nu är överens om är fel men abort är en seg jäkel. Idag den 2 november skrev Claphaminstitutet på Newsmill om just abort och det är som vanligt i deras egna texter en hård stämning i det nya samhället som är svårt att leva i. Själv tycker jag att det blir bättre och bättre hela tiden (med vissa undantag). Jag tänkte ta mig tid att besvara två av argumenten som jag tycker är särskilt intressanta.

Det första är likheten mellan förespråkare av dödshjälp och abort. Det är dödens debattörer till synes som drar samhället till det hårdare. Problemet är att det är två skilda frågor så det blir lite knasigt att dra likheter men framför allt beror inte argumentationen på att man förespråkar död. Detta är en halmgubbe helt och hållet. Anledningen, händelsevis i båda fallen, är att man förespråkar frihet som inte nödvändigtvis innebär döden i fallet med dödshjälp och inte heller abort i det fallet. Det är möjligheten, friheten att välja som är det centrala i båda frågorna. Detta utesluter också en tro på övermänniskan som Clapham vill lägga på oss. Men menar att det är evolutionsteorins fel att vi tror på övermänniskan därtill. Nå, vi tror inte på övermänniskan och evolutionsteorin är ju bara en teori, dvs en förklaringsmodell (som är väl grundad i vetenskapen). Den innehåller inga moraliska omdömen.

Det andra jag vill kommentera är likheten debattörerna från Clapham gör mellan djurrättsaktivism och nazismen. Kopplingen är Himmler tydligen (nytt för mig i och för sig) gillade djur. Det kan tilläggas att Hitler var vegetarian men jag tror fortfarande inte att kopplingen mellan folkmord och djurrättsaktivism kan göras om det nu är detta som är intentionen. Det hela tycks mig lite förvirrat.

Sex hit, sex dit! Sex till alla!

Det var rubriken som lockade eller hur? Rubriken kommer säkert att uppröra någon därute som inte kan stå ut med att människor gör hur sjutton dem vill i sängkammaren. Utgångspunkten blir också någonstans i den regionen. Staten ska vara liberal och inte konservativ och därför ska den inte moralisera över vad vi gör i sängkammaren. Med en sådan grundtanke blir Roland Poiriers och Görna Skyttes uppfattningar hemska.

Först och främst ska det nämnas att detta är en konflikt mellan att moralisera och att låta människor välja själva. Det är således inte en konflikt mellan huruvida människor ska ha sex (ofta och på olika sätt) eller inte. I frågan om hur pervers staten ska vara kan min åsikt göras mycket kort: Inte alls! Roland Poirier använder vid ett tillfälle dagens 15års-gräns som en punkt att skapa politik på men jag kan allvarligt talat inte förstå varför gränsen ska finnas då pedofiler kan omfattas av andra lagar (idag finns det en lag om hur stor skillnaden får vara mellan parterna). I sammanhanget skriver Poirier: ”Samhället bör tillåta sex från 15 år, inte kräva det.”. Min åsikt är givetvis att samhället ska ge blanka fan i det där.

Men RFSU anser att det finns ett problem med den sexuella frigörelsen och det är att människor testar så mycket nytt att dem till slut inte vet vad dem sysslar med. Hur löser vi problemet? Antingen den värdekonservativa hållningen att bestäma andra människors sexliv eller den liberala lösningen, som RFSU står för, att syssla med sexualupplysning. Notera att det är just upplysning RFSU sysslar med (vilket man för övrigt också skriver i sin artikel). Det är därmed uteslutet att man sysslar med någon slags demonisk sexpropaganda (Görna Skyttes åsikt till synes). Det tåls upprepas att konflikten inte handlar om sex eller inte sex utan om frihet eller den perversa kontrollen av andra människors sexliv.

Slutligen finns det en mycket enkel lösning på hela konflikten. Det visar sig nämligen att människor som får sexundervisning statistiskt sätt inte kommer testa oralsex och analsex lika frekvent som dem som inte får det. Så för Skytte, Poirier och Co borde det väl därför vara självklart att ha denna undervisning och för oss andra som inte tycker det är intressant att veta vad andra gör i sängkammaren så kommer det leda till bättre och säkrare sex bland befolkningen. Win – win?