Svenska kyrkan och homovigsel

Här om dagen sa kyrkomötet ja till homovigsel. Detta är förstås glädjande för hela HBT-rörselsen. Med det finns ett par saker jag vill kommentera om saken. Allt här är inte helt av godo vill jag påstå. Det är förstås länge sedan mina klagomål skulle ha debatterats med det är ändå värt att kommentera efter denna framgång.

Det må låta aggresivt men min kritik riktar sig mot religionen, eller snarare dem rättigheter det för med sig att göra något i sin religions namn. I och med att myndighetsutövning görs i religionens namn så innebär det att samma fri- och rättigheter inte gäller för myndighetsutövarna. I det här fallet innebär det präster med all rätt kan vägra utföra myndighetsutövning på ett sådant sätt att det normalt sätt skulle klassas som diskriminering.

Jag vill inte tillåta att diskriminering utförs i myndighetsutövning överhuvudtaget och således vore det allra bästa att Svenska kyrkan inte utförde myndighetsutövning överhuvudtaget. Detta är en av anledningarna till att staten ska hållas sekulär. Ingen religion och därmed hinder i och med religionsfriheten ska finnas i myndighetsutövning. Att förhindra detta skulle gjorts i våras då riksdagen tog sitt beslut om att hålla vigslar (myndighetsutövning) inom dem religösa samfundens väggar.

En alternativ lösning är att religionsfriheten så den är skriven i lagen idag avskaffas och därmed att präster i strikt mening tvingas viga homosexuella par. Det låter i juridisk mening rimligt för mig men ändå omoraliskt. <jsg lämnar problemet här utan att ge en bra lösning på det.

SD i aftonbladet

SD skrev här om dagen i aftonbladet och det har följts av en ordentlig debatt och det är sannerligen på tiden. Det finns så klart massor jag vill kommentera. Det finns också en hel del annat i responsen som jag vill kommentera. Jisses, jag känner att det blir ett långt inlägg idag. Jag kommer därför dela upp den i två delar. Åkerssons del och responsens del.

Åkersson börjar med att förklara att det finns en skillnad mellan islam och kristendom som innebär att islam inte kan sekulariseras. Han bygger denna uppfattning på att kristendomen har gjort en distinktion mellan den andliga staten och den världsliga. Detta är inte sant. Teologer under medeltiden försvarade kyrkostaten (som idag heter Vatikanstaten) som på den tiden var mycket större och styrd av påven. Detta var ingen sekulariserad stat men trots det byggde den på kristna värden. Samma kristna värden som SD idag slår samma med tanken om en sekulariserad stat. Det var till slut upplysningen som gjorde att kyrkostaten minskade och tappade inflytande och det är upplysningens idéer som står för sekularism, inte kristendomen.

Jimmy Åkersson kommer sedan in på något väldigt intressant. Han har en teori om utanförskapet som invandrare hamnar i:

Rotlösheten, som den mångkulturella samhällsordningen underblåst hos många andra och tredje generationens invandrare, har fått många att söka sig till islam som en identitetsskapande och samlande kraft och vi upplever nu en radikaliseringsprocess bland muslimska ungdomar i Europa.

Jag måste erkänna att Jimmy Åkersson kan ha rätt här. Framför allt unga muslimer tenderar idag att bli allt mer fundamentalistiska och det kan mycket väl ha sin grund i dålig integration. I psykologin talar man ibland om identitet som speglar. Det finns identiteten som man ser inom sig och identiteten som man ser om sig själv i andra. Dessa går inte ihop för många invandrare på grund av okunskap bland oss som ger dem den ”yttre identiteten”. Givetvis resulterar det i att man vänder sig till den ”inre identiteten”.  Vi kan inte skjuta in islam i ghetton som Rosengård, Angered eller Skäggetorp och betrakta dem som ett okänt något. Sverige har de facto fört en misslyckad integrationspolitik och det är dagsa tt göra förändringar som löser detta problem. Men vad är lösningen? Jag var det på spåren tidigare. Kunskap. Vi måste utbilda oss i islam och islamsk kultur. Inte för att vi ska annama den utan för att toleransen ska öka.

Nog om artikeln och mer om responsen som den har fått. Först kan nämnas att Maud Olofsson ställde upp i en TV-debatt mot Jimmy Åkersson. En mycket rörig debatt med mycker upprepningar. Den tjänade mest till visa hur mycket känslor det finns i den här debatten. Maud lägger dock fram ett mycket kraftfullt argument som jag tvekar på att Åkersson kan lösa, någonsin. Argumentet lyder att SD talar om en hel grupp och detta innebär orättvisor, inte minst för rättsstaten. SD kritiserar islam och inte muslimer hävdar man men lägg här märke till att man inte vill ha mer invandring och då lik förbaskat ger sig på ett kollektiv av människor. SD är kollektivister som kan liknas vid kommunister med den skillnaden att där kommunismen sätter det klasslösa samhället, där sätter SD nationen. Jimmy Åkersson har också en intressant poäng som jag är beredd att ge honom rätt på. Det är att det finns exempel där badhus m.m har gett islam företräde på grund av att det är just islam. Detta går emot tanken om en sekulär stat och bör inte ske. Märk väl att detta inte innebär att man ska stoppa eller ens göra restriktioner på invanderingen.

Även Fredrik Reinfeldt har (inte sekund för tidigt) gett sig in i debatten och gör ett tydligt uttalande. Reinfeldt slår fast att Sverige har problem men att en restriktiv invandring inte är lösnignen. Sverige ska vara ett land där man samexisterar i tolerans. Om jag förstår SD tror man inte att detta är möjligt om här finns muslimer. Kent Ekeroth har sagt att muslimer inte verkar kompatibla med svenska värden. I en stat som har tolerans mellan sina invånare krävs det alltså en homogenitet. Detta stämmer inte. Det finns integrerade muslimer i massor och det är ett utmärkt motbevis att lyfta fram dem.

Slutligen, innan jag avslutar det här riktigt långa inlägget vill jag säga något om SD’s ideologi. Det främsta skälet till att jag debatterar emot Sverigedemokraterna är för att deras ideologi, deras grundläggande värderingar är fruktansvärda. SD sätter nationen där jag vill sätta individen. I Sverigedemokraternas värld är det mest dyrbara nationen och det svenska. För mig är det  individen och för hennes bästa gäller hennes frihet. Frihet är också att röra sig. Röra sig över nationsgränserna. Immigrationen var före nationen, låt inte nationen inskräna på friheten.

En viktig detalj i samhällsfilosofin

Nu har jag varit lite lat på senaste tiden men jag vågar påstå att det delvis beror på bristen av riktigt intressanta nyheter. För att lösa skrivtorkan en smula tänkte jag skriva ett lite mer filosofiskt inlägg som inte binds av tiden då den är skriven. Den detalj jag nämner i rubriken är något jag tror på som framför allt liberal men i någon mening också som humanist. För somliga kommer det nedanstående kännas självklart men ändå finns det politiska krafter som går över gränsen.

Idén jag vill ge uttryck för utgår från en åtskillnad mellan den moral som staten bör ha och den moral som den enskilde bör ha. Således, vilken moral bör staten stå för? Vilken moral bör den enskilda stå för? Det är dessa två frågor jag vill svara på och den viktiga detaljen ligger i att jag inte svarar samma sak på båda två. På den första frågan om statens moral vill jag nämligen ge ett högst icke-moraliserade svar eftersom jag tror på den enskildes moral. En liberal samhällsutveckling förflyttar det moraliska fokuset från staten ner till individen, vilket kräver ett förtroende för människan som visat sig vara legitimt. Jag tror i sann liberal anda att staten enbart ska förbjuda den moral som tillåter att en individ skadar en annan, där en individs frihet att slunga knytnävar genom luften slutar, där börjar den andres käft. Jag kommer här hoppa över problemet med definitionen av skada för korta ner inlägget något.

Den enskilda moralen har jag dock åsikter om men det är i en annan dimension. Återigen, det är en viktig åtskillnad och det är viktigt att man inte låter dessa båda var ett och det samma. Till den enskilda moralen vill jag så klart lägga det medmänskliga men också det regelutilitaristiska. Det som är medmänskligt och slutar i lyckliga ändamål är oftast det som involverar frihet även i den enskildas dimension enligt min egen åsikt. Här är det dock viktigt att poängtera att man inte nödvändigtvis behöver dela min åsikt på det enskilda planet för dela min åsikt på det samhällsliga planet.

Det är avsaknaden av denna insikt som jag debatterar mot. Präster som vägrar tillåta abort eftersom dem är emot det på det enskila planet. Ingen tvingar denna präst till att genomgå en abort i det liberala samhället, detta är den enskildas moral. Att ge pengar till dem fattiga må vara moraliskt på det enskila planet men det är ingenting staten ska genomföra. Statens moral ska inte sträcka sig så långt. Liberalismens fiender är socialismen och konservatismen.