Krafttag mot hedervåld slutar med JO-anmälning

Dagens ledare i Corren handlar om ett fall där en skolsköterska gjorde något modigt i sitt arbete som vi behöver se mer av. Hon vågade fråga en muslimsk flicka ifall hon var utsatt för hedersförtryck eftersom hon hade hög sjukfrånvaro. En fullkomligt rimlig fråga som måste ställas oftare av skolsköterskor om det ska vara möjligt att förhindra hedersförtryck.

Men fortfarande är det så att kulturrelativismen gör sig gällande ute på fältet där hederssförtrycket måste bekämpas. Händelsen JO-anmäldes av flickans syster och hennes mamma. Att hon själv inte gjorde anmälan kan ju kännas lite otäkt men jag tror inte att det är ett enormt orosmoment i och med att Sverige har tömt ur innehållet ur det som kallas kärnfamilj. Härom är vi ganska ensamma om man tittar på resten av världen. Med det sagt är det fortfarande givet att skolsköterskan gjorde ett bra jobb.

Ofta när människor kritiseras för att man gjort angrepp på islam så handlar det om att kritikern är ovetande och saknar kunskap. Sverigedemokraterna är ett sådant exempel. Men man får också komma ihåg att islam precis som kristendomen har allvarliga fläckar. Hedersvåld är reellt och har man kunskap om islam förstår man det. Hedersvåld finns inte bland alla muslimer, snarare tvärtom men det faktum att det finns innebär att det är något man måste bekämpa och det gör man på precis det sätt som skolsköterskan här i Östergötland gjorde.

Det bör till sist också sägas i all hast att skolsköterskan är solidarisk och omtänksam. Hade det kommit in en svensk flicka med liknande ”symptom” hade frågorna varit annorlunda men fortfarande skulle dem bygga på kunskaper om hur det kan se ut i ett svenskt hem. Det kan vara en aggresiv drickande pappa, det kan vara en pappa som slår mamman och det kan vara en pappa som våldtar sina barn. Hade det varit diskriminerande mot svenskar att fråga en sådan flicka om sin pappa? Ska skolsköterskor sluta fråga?

Hedenius inspirerar

Det är nu andra gången som jag läser Hedenius Tro och vetande. Precis som förra gången är det mycket inspirerade och alltid tankeväckande. Hans noggrannhet i sin kritik är alltid imponerande. Nåväl, den här gången är det hans distinktion mellan religiösa fraser med syfte att väcka känslor och fraser som syftar att förklara något (det religionspsykologiska postulatet).

Hedenius insikt att det finns en emotionell del i religionen är kanske inte en nyhet men dess betydelse vill jag höja upp med det här inlägget då det får konsekvenser för hur vi ska föra en politik för sekularism. Distinktionen ger nämligen ett rättfärdigande för att sätta religionen i en särställning i vissa frågor, såsom religiösa friskolor.

Institutioner som skolan ska nämligen ha ett mål och hur vi uppnår det ska rimligen ske med förnuftiga medel. Att här plocka fram religiösa känsloelement är därmed förkastligt. Ska man i det här fallet grunda sin skola i en religion så får man använda den delen som förklarar världens beskaffenhet och den är lika öppen för kritik som alla andra idéer. Tyvärr motsäger denna delen av många religioner vad vetenskapen säger och därmed vill jag hävda att den är oförnuftigt.

Det emotionellt religiösa kan läggas i en särställning också i frågor som hedersvåld. Eller snarare är det så att vi här saknar belägg för att det ska ställas i särställning. Hedersvåld grundas i det emotionella och det krävs inte mycket förnuft för att inse det oförnuftiga och omoraliska i hedersvåld. Vi kan inte ta hänsyn till dem emotionella orsakerna. Trivialt? Ändå är det så att en del anser att omskärelse ska tillåtas, trots att den bygger på samma emotionellt religiösa grund.

Onekligen blev det lite flummigt inte sant? Min poäng är att när någon ger religiösa skäl för sitt handlande måste vi ta reda på om det beror på det emotionella i religionen eller den (sken)förnuftiga. Om det tillhör det emotionella bör vi låta förnuftet få företräde och om det är den förnuftiga bör vårt eget (ibland vetenskapliga) förnuft kritisera det. På så vis blir alla resonemang med religiös bakgrund ogiltiga.

Vi humanister vet ingenting alls

Det är inte argument jag får höra, det är jag som säger det eftersom det är alldeles sant. Kruxet är att det samma gäller för alla. Skillnaden mellan humanister (m.f) är att vi erkänner att kunskap är något man med en strikt definition (säkerhet) inte kan uppnå. De enda filosofiska idéerna som kan tillåta att man med säkerhet vet något involverar en gud, varifrån man får kunskap. Nåväl, varför är denna humanistiska ödmjukhet och respekt införkunskap överhuvudtaget viktig?

Att ha denna ödmjukhet innebär att man alltid är redo att erkänna att man har fel. Man var ju trots allt inte säker från första början. När vissa regler inte leder till medmänsklighet måste man erkänna att det är fel på dem och att man kanske måste använda sig av andra regler och inte dogmatiskt hänga kvar vid de gamla eftersom man anser sig vara säker på att de stämmer. Ödmjukhet inför kunskap öppnar vägen för moralisk utveckling.

Och apropå värderingar. Att inse att man aldrig kan veta värderingar (vilket också är omöjligt i och med att de inte har något sanningsvärde) innebär också en större ödmjukhet inför andra uppfattningar. Någon som tycker något annat än mig själv är inte förvirrad, denne tänker bara annorlunda. Alla uppfattningar har därmed samma rätt att yttras.

I egenskap av humanist tror jag på människans förnuft. I ett samhälle där alla äger och använder ett förnuft kommer majoriteten att komma fram till att en viss värdering är den bästa. I egenskap av humanist tror jag att alla människor till sin natur är goda. I ett samhälle där alla är goda kommer man sträva efter att nå fram till den medmänskligaste värderingen. Slå nu ihop detta. Förnuftiga männsikor med medmänskliga mål kommer att lyfta fram en god princip som leder till något gott för alla. Detta kan enbart ske i en fungerande demokrati. I egenskap av humanist hyllar jag demokratin.

Det handlar om att jag har insett att ingen har objektivt rätt, ingen är säker och ingen kan heller vara säker. Det är därför alla ska få yttra sig.