Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Idag skriver studentförbunden i SvD en artikel om lärosätenas nekande av vårt tillträde till deras lokaler, inte alla lärosäten ska sägas men några är illa nog. En diskussion har uppstått i kommentarsfältet bland nationalister, vänsterradikaler och personer med politikerförakt i allmänhet kring frågan om lärosätena är en plats för politisk diskussion. Jag brukar känna att dem där diskussionerna sällan genererar något vettigt, inga lösningar och inget att ta i för att analysera men jag är inte den som är den. Denna gången fanns det något att ta i.

Man letar efter principer att hålla vid. Efter vilken princip kan man legitimera att studentförbunden ska få sprida sitt budskap i lärosätenas lokaler? Det är en intressant diskussion och jag tycker det är rimligt att börja med att fråga sig varför politiker ska få sprida sitt budskap överhuvud taget för att sedan sortera bort olämpliga platser.

I varje demokrati är det livsviktigt att politiskt engagerade människor får säga sin åsikt och utgångspunkten bör vara att ingen plats eller tid är dålig. Ingen bör tystas för att det är krig som man argumenterar i diktatoriska länder, ingen plats bör hållas neutral för att det är samhällsfarligt eller revolutionärt som argumenterar i diktatoriska länder. En viss begränsning är dock på sin plats. Förskolan är exempelvis inte en godkänd plats för politisk verksamhet därför att barn inte kan utföra den kritiska hanteringen av den informationen och det är också ett legitimt skäl för att neka politiken tillträde. Att låta människor demonstrera högljutt mitt i natten är också lurigt då det stör människor som sover och samma sak med demonstrationer där människors säkerhet äventyras.

Men så kommer då 10000 kronors frågan. Finns det legitima skäl till att stoppa politisk verksamhet på våra lärosäten. Vilka skäl finns? Är dem legitima? Skälen som jag kan få fram ur kommentarsfältet är att det kostar pengar. Det kostar pengar för oss att trycka upp material och vår arbetstid eller om man gör något annat (studerar förslagsvis) men någon kostnad för universiteten kan jag inte se. Var skulle de komma in i bilden, vi får själva ordna med bord och allt vi behöver. Det som kostar är samtalet till administrationen på lärosätet för att få tillstånd, en katastrof?

Finns det andra skäl, ange dem gärna i kommentarerna för jag hittade tyvärr bara ett.

När man lanserar en idé som kunskapstest av olika slag för medborgarskap måste tanken kring vad man vill uppnå vara tydlig. Som jag förstår idén vill man skapa en nämnare att bygga en gemenskap kring. Man måste då i andra hand fråga sig ifall reformen får önskad effekt.

Plötsligt blir det väldigt aktuellt att plocka fram det konkreta för att få fram bilden som man talar om. Effekten man vill uppnå med kunskapstestreformen är att få ner brottslighet i utanförskapsgrupper, öka politiskt deltagande, öka rörligheten på arbetsmarknaden och eventuellt ett par saker till.

Det rimliga vore att så här långt i tankearbetet att undersöka vilka variabler som förklarar hög brottslighet, lågt politiskt deltagande och minskad rörlighet. Jag ska vara ärlig, jag plockar nu ur minnet av vad jag läst i tidigare forskning. Men jag vill minnas att hög brottslighet förklaras med utanförskapsområden och arbetslöshet, jag vill minnas att lågt politiskt deltagande förklaras av svagt föreningsliv och jag vill minnas att rörlighet på arbetsmarknaden förklaras med reglering. Man måste fråga sig, leder medborgarskapstest till att utanförskapsområdens trender bryts, att föreningslivet utvecklas och att regleringen på arbetsmarknaden minskar? Jag tror inte det och jag vill presentera andra förklaringar.

Jag tror att arbetslöshet botas med ett gott företagsklimat, jag tror att utanförskapsområden bryts genom att bygga bort sovstäderna, jag tror att politiskt deltagande kan höjas genom satsningar på föreningslivet som idag framför allt upplever stora ekonomiska problem snarare än brist på medlemmar, jag tror att reglering botas med avreglering.

Och jag får stöd av exempel från andra länder och i Sverige. I Kanada har man tagit krafttag för att integrera människor även i civilsamhället med lysande resultat och den svenska etableringslotsen har fått effekter jag bara drömde om när den kom (och det ska sägas att jag inte var sparsam med mitt beröm).

Ibland händer det att Agenda träffar mitt i prick, så var det nyligen under ett samtal mellan Irene Wennemo och Michael Wolf. Framför allt den senare pekar på något särskilt intressant som jag varit på spåren tidigare. I ett samarbete mellan swedbank och sparbanker lyckas man nå stora arbetsmarknadsframgångar för unga. Samarbetet går ut på att lokalt öka samarbetet mellan unga och näringslivet. Michael beskriver det som att en arbetsgivare ordnar praktikplats åt grannens barn. Det är alltså i den lilla världen man hittar dem stora framgångarna. Han drar precis som jag paralleller till integrationspolitiken.

Irene Wennermo nämner kort något liknande, att i små brancher där få människor cirkulerar tar företagen flera initiativ. Återigen handlar det om att i kretsar med få aktörer ökar kontaktnäten samt styrkan i dem och därmed initiativkraften bland både arbetstagare och arbetsgivare. Michael Wolf vänder också myntet och menar att arbetsgivare hittar ny personal och gynnas på långsikt av att man har bättre koll på sin framtida arbetskraft, inte bara genom att man får styra den kompetens som utbildas utan också genom praktikplatser och att man fysiskt träffar unga när det börjar bli dags att hitta ett jobb.

Kanske är debatten således något felinriktad, kanske är det inte dem stora reformerna som leder till framgång utan istället små, många och lokala lösningar. Politiken bör kanske mer fokuserat möjliggöra för de små lösningarna vilket känns uppenbart men inte lika uppenbart när man lyssnar på debatten.

I glesbygden bor det färre människor på samma areal som i en storstad, kan det ha effekter på hur väl integrationen lyckas? I mina öron låter det som en rimlig hypotes väl att pröva. Gnosjö kan nämnas som exempel.

GGVV-området har dessutom ett starkt civilsamhälle i form av en stark kyrklighet (även om sydsvenska höglandet ligger i topp). Den glesa demografin torde leda till ett ”alla känner alla”. Kontakten mellan människor ökar och genomflödet av kontakter mellan individer minskar. För varje kontakt en individ har finns det mer tillit och innehåll. Man kommer så att säga inte undan att umgås med Per i andra änden av Gnosjö om man nu bor där. Med risk för att gå för våldsamt fram men med vinsten att det blir lättare att läsa kallar jag det glesbygds-klimat.

I glesbygdsklimatet finns en vana att småprata lite, man kan se det som en individuell färdighet (social kompetens?). I detta klimat tror jag att det är lättare att integreras. Det finns något väldigt tungt att integreras in i, samtidigt finns det en tolerans. Där människor pratar mera med varandra är det helt enkelt lättare att integrera någon som sticker ut.

Men att fler pratar med varandra leder rimligen också att information färdas snabbare. Jag tror att Gnosjö lyckades med sin integrationspolitik därför att man dels hade rätt klimat, det som finns på glesbygden. Samtidigt har man en mångfald av små företagare som samarbetar med varandra och pratar med varandra, vilket skapar rörlighet på arbetsmarknaden.

Gnosjö och hela GGVV kan därför lyckas med de två stora hindren för bra integration. Dels har man en socialt gynnsam miljö av demografiska skäl och på grund av att man har ett starkt civilsamhälle (som förvisso kan förklaras av det förra), dels har man en arbetsmarknad som är rörlig därför att samma klimat leder till att arbetsgivare pratar mera med varandra.

Det börjar likna en ordentlig konfliktyta, frågan om papperslösas vård börjar bita hårt på moderaterna och det med rätta. Både LUF och CUF har begärt Billströms avgång, Folkpartiet driver frågan om vård till papperslösa efter påtryckningar från ungdomsförbundet och nu går två centerpartister, Abir Al-Sahlani (riksdagsledamot) och Stina Bengtsson (ordförande för Stockholms Centerkvinnor) ,ut i SvD och kritiserar Billströms moderata linje. Trycket mot Billström ökar varje dag och det är inte en dag för tidigt.

Bakgrunden är följande: för att få vård i Sverige måste man kunna stryka sin identitet (om det inte handlar om akut vård, akut vård definierat som graden av välvilja av den läkare som råkar ha jour). Innebörden blir att papperslösa som på grund av just sin papperslöshet inte kan styrka sin identitet, inte heller beviljas vård.

Som om detta inte vore nog riskerar en papperslös att gripas om han eller hon söker vård. Läkarna har förvisso skyldighet att inte berätta men det har hänt tidigare att papperslösa hamnar i polisens händer och utvisas.

Det finns inget annat ord än inhumant, ändå fortsätter det och även om Billström inte ens har frågan på sitt eget skrivbord är han över och härjar i socialdepartementets korridorer för att stoppa varje försök till human flyktingpolitik. Hur länge ska det få pågå?

Min egyptiska oro

När Mubarack avgick var min stora oro att Egypten skulle få ytterligare en militärregim. Och mycket riktigt var det militären som tog efter Mubarack (som alltså själv är gammal flygpilot i militären). Om Egypten ska lyckas med sin demokratiska utveckling krävs det att militären står tillbaka som politisk aktör. Därför är det välkommet att det idag varit massprotester mot militären. Det skapar ett hårt tryck mot militären som sannolikt leder till att man tvingas ge efter så att en civil regering kan ta över.

Men även när Egypten lämnat ruta ett så finns det många rutor kvar. Ruta två ser dock ganska ljus ut, på den politiska arenan finns flera alternativ och utgången av valet om tio dagar är faktiskt inte helt given även om det lutar åt muslimska brödraskapet (det ska dock sägas att det finns organiserade och sekulär liberaler och socialister). Ett alternativ som, trots svensk kritik, är ett ganska gott alternativ efter omständigheterna. MB har sedan decennier verkat för demokrati och MR och har kapaciteten att stabilisera ett demokratiskt statsskick. Utöver MB finns andra islamistiska alternativ där Wasat får sägas vara det mest tongivande. Det faktum att det finns två alternativ som båda nått fram med sitt budskap utanför Egyptens gränser måste ses som en otroligt kraftig och snabbt vunnen framgång för Egyptens demokratiutveckling. Dessutom finns det ytterligare två viktiga och positiva faktorer att nämna; för det första finns det en konfliktyta och för det andra ett forum för den konflikten (al-Jazeera kanske framför allt), den demokratiska konfliktlösningen kan praktiseras.

Låt oss anta att valrörelsen i Egypten blir intensiv, rättvis och helt demokratisk. Egypten kommer då regeras av ett parti med en mycket konservativ syn på jämställdhet och dessutom ett tveksamt tankesätt kring sekularism. De båda demokratiska alternativen i Egyptisk politik (jag tänker då på just Wasat och Muslimska brödraskapet) är islamister och ser som sitt främsta syfte att införa guds rike på jorden. Dessa problem (på ruta tre?) hotar också demokratin och kanske framför allt religionsfriheten. Kommer MB att ställa sig bakom en fullständig religionfrihet? Glädjande nog har jag fått berättat för mig att MB gett upp delar av sina mest konservativa åsikter på jämställdhetsområdet och dessutom sneglar man på Turkiet i sin ideologiska utveckling. Turkiet har en mycket sträng syn på sekularism som Muslimska brödraskapet skulle må bra av att anamma till vissa delar.

Egypten har en lång väg att gå.

Mer läsning: Per Björklund

SD putsar fasaden

I SvD idag har det ännu en gång dykt upp att SD ska byta namn på sin ideologi. Sverigedemokraterna ska bli socialkonservativa, tidigare var man nationalister. Sverigedemokraterna var därtill troget nationalister, deras politik är en ideologisk medveten nationalism. Nu byter man alltså namn till socialkonservatism, samma ideologi som brittiska Labour använder som beteckning. Det vore förresten statsvetenskapligt intressant att analysera likheterna partierna har inte minst eftersom Labour ibland också kallas socialdemokrater.

För det här inlägget vill jag lyfta fram hur rörigt det blir att förstå Sverigedemokraterna. Socialkonservatism som jag förstår den är en kombination av två tankeströmningar. Dels tankar om rättvisa som närmast marxistisk. Att samhället ska liknas vid en familj där resurserna omfördelas kraftigt. Av var och en efter förmåga till var och en efter behov. Och dels konservativa idéer om familjepolitik och rättsfrågor mm.

Detta skulle förklara varför Sverigedemokraterna har en hård linje i familjefrågor, HBT-frågor och rättspolitik. Det förklarar också motståndet till skattesänkningar och varför man röstade med oppositionen i sjukförsäkringsfrågan (när dessa ändrades). Så långt är allting gott men man behöver inte vara särskilt uppmärksam för att upptäcka att någonting saknas. En socialkonservativ hållning har inget självklart svar i integration- och migrationsfrågor. När man sedan analyserar vidare och tittar närmare på Sverigedemokraternas argument blir det än mer rörigt. SD försvarar sin integration- och migrationspolitik med nationalistiska argument, ett folk ska ha starka gemensamma nämnare (vara homogent) för att nationalstaten inte ska spricka och splittras är grundstenen såsom jag förstår SD. Detta är klassisk nationalism á la 1800-tal, den ideologi SD anslutit sig till.

Vad vill Sverigedemokraterna komma? Man behåller, som jag förstår det, sina ståndpunkter i sakfrågorna som präglas både till ställningstagande och argumentation av nationalism men ändrar namnet på sin ideologi. Jag kan bara tolka det som ett sätt. Sverigedemokraterna vill bort från höger och gå in i den tränga mitten för att knipa röster från alla. En strategi Åkesson inte döljer:

En annan invändning mot den nya ideologiska etiketten är att SD kan uppfattas som ett högerparti. Men Åkesson anser att ”socialkonservatism” placerar partiet tydligt i mitten.